Jag blir en militant förkämpe för enkelrum

Med mobilkameran tar jag en bild av signalknappen som dinglar på en lina över min säng, bara för att komma ihåg hur det kändes att inte kunna röra sig eller gå på toaletten själv. På väggen bakom knappen, på en liten whiteboardtavla, har någon skrivit namnen på dem som i dag ska hjälpa mig.

De har mjuka händer och lugna röster, någon tvättar grus ur mitt öra, trixar bort plastskalen jag vaknar i. Sjukgymnasten borstar mitt hår med härligt kraftiga tag och sätter upp en hästsvans. Doktorerna är vänliga och ler underfundigt när jag blir otålig och vill upp. De är förstås vana vid patienter som möter sin nya framtid med bestående men.

Jag har nyss varit på ett ofrivilligt studiebesök på Karolinskas trauma­enhet efter en olycka som kunde ha blivit mycket värre än den blev. Jag har fått fantastiskt bra vård. Och det är en underlig upplevelse att ligga i sängen och vara patient för den som är van att stå bredvid sängen och vara rond.

– Tar du med dig något till ditt arbete som läkare? frågar min gudmor i telefon.

Hon, vars synnerligen aktiva liv förändrades helt efter en stroke, är på rehab med havs­ut­sikt och har med hjälp lyckats ta ett dopp.

Jag tänker efter. Det är på sitt sätt trivialt. Vem som helst kan när som helst drabbas av något som gör att livet sedan blir annorlunda. Vi vet det. Sedan, när vi är med om det, och verkligen känner efter, blir det påtagligt.

En stund. Sedan blir allt som vanligt igen, för dem av oss som är lyckligt lottade. Ett litet skrämskott bara. Välsignade mänsklighet, som vi kan gå vidare! Det tutar på, livet, efter bara några dagar. Coping i livets tjänst, tror jag.

– Ja, tänker jag. Jag kommer att bli en militant förespråkare för enkel­rum.

De blanka byggnader som ska bli Nya Karolinska sträcker sig redan högt mot Stockholmshimlen. Det går plötsligt fort, fort, tycker vi som lydigt traskat på provisoriska gångbanor och broar runt områdets avspärrningar i flera år.

Från början var en sak helt klar: Det byggs bara enkelrum i det nya sjukhuset. Nu när vi får se bilder på de blivande rummen, läckra men lite ödsliga som i datorspelet Sims, hörs en del muttrande. Blir det inte lite ensamt för patienten? Är det inte skönt för sjuka att höra systrarna stöka i rummet med en medpatient? Kan det inte vara bra med lite gemenskap som skingrar tankarna? Går det inte åt mycket personal?

I den moderna barnsjukvården har vi redan nästan bara enkelrum. Vi klagar över att alla rum inte har slussar, för sjuka barn har ofta infektioner, och visst har vi tvåbädds­rum på sina ställen. Men på något sätt har jag inte riktigt fattat hur många flerbäddssalar det finns kvar i vuxenvården.

Så nu, när jag hela natten hört mannen på andra sidan mellanväggen kräkas var femte minut, sett en annan man hasa barfota till vår toalett, och hela dagen åhört rumskamratens privata telefonsamtal har jag bestämt mig för att det är helt orimligt att blanda sjuka människor som vi gör. Inte ens för ett par dagar.

Det är alldeles, alldeles rätt att bara bygga enkelrum. Eget rum i vården, överallt och genast.