Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Krönika

"Jag famlar ordblind i rummet"

Publicerad: 22 februari 2013, 09:30

”Det måste bli ordning på det här”, säger patienten. Han ska åka till Bryssel. Jag måste skriva ut ordning och skicka till apoteket. Hela hans kostym säger ”Verkställ genast”.


Han har en svullnad. Han visar mig, pekar på den, pekar bredvid näsan.

Ja, kanske , säger jag.
Men helsike, den är ju jättestor, känns helskumt, här.

Jag drar med fingret längs hans rakade kind, rakade haka, bredvid näsan, bra känsel, inte ont.

Han är lite svettig, några kvisslor, lyser med instrument, känner med handske i munhålan, helt, mjukt och rosenrött.

Jag ser ingen svullnad. Finns den? Han känner den. Den är stor och väldig, upptar hans tanke. En invärtes utbuktning. Existerar den endast i hans huvud, en projektion av något annat? Stress kanske? Eller är det språket som är snubbelstenen, budskapet förtunnas på vägen och försvinner. Lost in translation?

Jag famlar ordblind omkring i undersökningsrummet. Hittar ett stetoskop. Lyssnar lite, nej, jag hör inget nu heller. Inget begripligt i alla fall. Drar i några dimridåer som häktar fast i taket, försöker
i alla fall rycka ned ridåerna av trötthet och ointresse, pular ned dem i papperskorgen. Eller är det min projektion som styr mig?

Böjd över papperskorgen börjar jag tänka på hamstrar och indianer och hästar som inte är hemma.

Men skärp dig, jag menar det, skärp dig. Efter skärpningen skickar jag patienten på en akutunder­sökning av bihålorna. Men bihålorna är så luftförande att man skulle kunna tro att han skulle kunna lätta från golvet.

Men svullnaden står kvar mellan oss, envist utan förklaring. Vad det beror på kan man ju undra. Patienten är ganska irriterad. Men när är det subjektiva rätt och det objektiva fel?, tänker jag.

Jag tänker också att det vi försöker lära studenterna, är att man inte får vara för tvärsäker på sin sak samtidigt som man inte får vara för velig och osäker. Men den ekvationen kan vara svår att få ihop, åtminstone på ytan. Och sedan är vi duktiga och prudentliga och lär ut att ekvationens enda lösning heter kommunikation. Tulipanaros säger vi. Ett fång med tulipanarosor ska odlas ofta.

Är jag velig eller tvärsäker? Jag är nog mest ingenting. Jo, jag ska erkänna, jag tänkte mycket på hästar.

Svullnaden åker till Bryssel på affärsmöte.
Men. Sedan, en dag. Ja faktiskt, strax. Han kommer tillbaka. Vissa saker kan uppenbara sig. Då byter det subjektiva och det objektiva plats. Och det som är lätt att tala om, men svårt att göra, det måste bli en hel bukett.

Plötsligt en dag har patienten begynnande zosterblåsor bredvid näsan, eller så var det en tandrotsinfektion på samma ställe, jag minns inte så noga längre och det spelar ingen större roll, för nu har jag ställt rätt diagnos. Svullnaden är invärtes mig.

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev

Se fler branschtitlar från Bonnier News