Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Krönika

”Jag kände, och hörde, hennes revben krasa sönder”

Publicerad: 21 oktober 2013, 09:13

Det är snart tjugo år sedan men jag minns fortfarande första gången jag utförde hjärtlungräddning på riktigt. Det var förfärligt.


Naturligtvis, kan man tycka, men det var verkligen en oangenäm upplevelse. Vad patienten tyckte kan jag bara spekulera i eftersom hon, för det var en kvinna, sedermera dödförklarades men först när vi kört henne till sjukhuset.

Men jag tror inte att hon ville bli återupplivad, i alla fall inte i retur till det tillstånd som hon nyss befunnit sig i. Hon var svårt drabbad av cancer, vägde strax över trettio kilo och fast jag försökte vara nätt på händerna kände, och hörde, jag hennes revben krasa sönder under dem och förmodligen gjorde jag mer skada än nytta. Men det värsta av allt var att hon var oåterkalleligt död, oavsett vad vi eller någon annan gjorde. Livet kunde inte ges henne tillbaka.

Händelsen inträffade när jag var under utbildning och min handledare bedömde att det var en bra träningssituation. Om det var bra eller inte kan man alltid diskutera, däremot kändes det oetiskt att över huvud taget påbörja HLR, vilket inte var min handledares fel utan våra riktlinjers.

Vi gjorde rätt, men det blev fel och även om det var länge sedan och våra riktlinjer sedan dess delvis har förändrats inträffar det inte så sällan sådant som liknar denna historia.

För någon månad sedan, till exempel, hade vi arbetat ett bra tag med en äldre man som hittades medvetslös av sin hustru, som av naturliga skäl var tagen av stundens allvar. Behandlingen var till synes utsiktslös även om vi fick ett visst gensvar men det gick åt ett visst håll.

Precis när vi skulle till att köra honom till sjukhuset kom deras dotter. Hon berättade att han var svårt märkt av flera kroniska sjukdomar och hade det kämpigt, hans senaste tid hade varit ett stort lidande och hon sa att det vi gjorde stred mot hans vilja. Självfallet avbröt vi vårt uppdrag, som vi i den bästa av världar aldrig skulle ha fått, i alla fall inte med inriktningen att försöka rädda ett liv.

I den näst bästa hade vi fått alla fakta som vi behövde från vår datajournal på väg till patienten, hur vi skulle förhålla oss till ärendet och dess natur. I dag har vi ingen sådan möjlighet, vi har inte ens en dator eftersom vi fortfarande för pappersjournal, som vi i somras uppmanades till att  trycka lite hårdare med pennan  på så att vår dokumentation blir synlig, ända ner till kopia nummer tre. Ingenting sades dock om själva läsbarheten, att det också skulle gå att tyda.

Men oavsett vilka hjälpmedel vi har råder etiska riktlinjer. Respekt, värdighet och rätten till liv är ledord i omvårdnaden även för oss ambulanspersonal. Vad jag menar med detta är att döden också är livsviktig och att det ofta är mer etiskt försvarbart att avstå från livräddande åtgärder. Men vi måste veta, vi kan aldrig vara osäkra, det måste finnas ställningstaganden för oss att ta stöd ifrån, som från ett funktionellt datasystem.

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev

Se fler branschtitlar från Bonnier News