Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Krönika

Jag kliver på karusellen och vevar upp farten

Publicerad: 7 oktober 2013, 14:49

Jag sitter och småpratar med en patient på ett av mina kvällspass då hon säger: ”Har jag inte sett dig någonstans, jag tycker jag känner igen dig?”


Nej, det tror jag inte du har , skrattar jag lite.

Jo men , säger hon lite sävligt på sin något föråldrade finska dialekt,  du har varit på tv, va?

Jag får fundera en liten stund och så kommer jag ihåg att jag var med  på nyheterna i somras. Vi skrattar båda två, och efter att vi pratat  lite om inslaget frågar jag henne vad hon tycker är viktigt inom  sjukvården och om det är
något hon tycker jag ska ta upp.

Som tillhörande den  sista tacksamma generationen  vill hon inte  klaga men ser lite fundersam och allvarlig ut när hon säger:  Alla är så  snälla, och gör sitt bästa, men ändå blir det inte bra. Det finns för  lite tid .

Arbetspasset fortsätter och under min långa bilfärd hem när natten är  på väg att ta över kvällen, tänker jag på vad damen har sagt och på  mina egna reflektioner denna sommar. Då jag bor i södra Sverige och  arbetar här inom bemanningsbranschen, har jag slagits av hur  arbetsgivarna ännu en sommar utmanat sina anställdas goda vilja och  deras empatiska läggning så att patienterna inte ska lida.

Det har varit demonstrationer, tv-reportage och vilda diskussioner på  Facebook där grupper poppat upp. Även om jag har arbetat mitt i denna  röra har jag ändå känt att jag inte behövt och heller inte kunnat ta  ställning, då jag representerar ett företag. Det har varit skönt.  Däremot inte sagt att jag tycker det är okej hur vården bedrivs här i  söder. Det kan nästan kvitta vilken stad jag kommit till och vilken  avdelning jag hamnat på, så har jag känt det som att stiga på en  karusell i samma sekund som jag går in genom dörrarna.

Tyvärr har maskinskötaren gått på semester så karusellen bara  fortsätter och det gäller att veva i gång sig själv tills man är uppe i  samma fart, för att kunna möta sina kollegor.

Det handlar om patienter som inte har blivit rondade eftersom ingen  läkare tar ansvar och om anhöriga som skriver klagomål för att patienten  inte blivit duschad på två veckor. Det handlar om för många vikarier  som inte har haft tillgång till datoriserad kommunikationsöverföring  mellan öppen- och slutenvård, vilket i förlängningen landat i att  patienter fått stanna för länge på sjukhusen.

Till sist handlar det om att ta en sväng om apoteket på vägen hem och  handla omeprazol för att orka nästa vecka också. På en avdelning hade  över trettio personer slutat på ett år. Vissa hade skaffat barn, vissa  fortsatt på andra utbildningar och många hade sagt upp sig av missnöje  med organisationen. Detta kallar våra politiker värdig vård.

Jag skakar sakta på huvudet men lutar mig tillbaka i det andrum där  minnet av den finska damen dyker upp och jag vet att det är sådana  stunder som gör att jag fortsätter mitt arbete som sjuksköterska.

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev

Se fler branschtitlar från Bonnier News