Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Söndag18.04.2021

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Krönika

”Jag ska försöka minnas schmocket från en bra boll”

Publicerad: 5 Maj 2014, 04:44

Ändå strävar vi på. Lutar oss mot exakt vetenskap utan att ha belägg för att det hjälper, skriver läkaren Anna Spencer.


Vaknar upp till ännu en dag i mitt veliga liv. Hur ska man veta vad som är rätt? Jag är som en osäker väderprognos. Som solblandat regn.

En mening i frukosttidningen fångar min blick. ”Vi strävar efter lycka men det är lidandet som formar oss.” Ja. Alla mina livsprojekt. Alla drömmar om ett bättre, säkrare, lugnare och lyckligare liv. Är det inte dags att kasta självhjälpsböckerna nu? Om det är lidandet som formar mig så gör jag det så bra själv. Utan böcker.

Undrar om det är applicerbart på sjukvården? Vi strävar efter att göra gott men läser i studier och rapporter att vi inte har lyckats så bra med att göra vården säkrare. Varför leder inte patienternas lidande till att vi formar vården till det bättre? Har vi fel fokus? Mäter vi fel resultat?

Ju mer jag vet desto osäkrare blir jag på vad som är rätt eller fel. Vad som har betydelse i längden. Vi räddar allt fler genom vår fantastiska intensivvård lärde jag mig på kongressen i Bryssel men till vilket pris? Depressioner. Minskad livsglädje. En tredjedel av intensivvårdspatienter i arbetsför ålder kommer aldrig i arbete igen. Aldrig. Det känns tungt att veta. Ändå strävar vi på. Lutar oss mot exakt vetenskap utan att ha belägg för att det hjälper. Ingen människa är exakt. Vad hjälper det att mäta medicinen i mikrogram eller tiden med hjälp av sekundvisarna på en Breitling om man ändå inte kan garantera minskat lidande? Än mindre lycka?

Jag önskar att jag vore lika säker och principfast som min moster. Hoppet står till ålder och kön – jag kanske kan bli en tuff tant, en riktigt stenhård kärring som inte viker för något och alltid har en bestämd åsikt om allt. Å andra sidan så brukar jag ha fel när jag ibland är så där tvärsäker. Och då blir jag osäker igen. Ältar och skäms.

Men när klockan är fyra på morgonen och vi har blodstillat i tre timmar och det fortfarande sivar överallt, då behöver man principer. För så dags är man inte beslutsmässig. Ska slangarna vara på höger eller vänster sida? Ska vi ta den lilla eller den stora dosen? Vill jag ha mjölk i kaffet? Jamen, snälla mänska! Hjärnan är slut. Den måste ha något att hålla i, förhålla sig till. En princip, en åsikt, en regel – ja ge mig en regel, vad som helst bara jag slipper bestämma något själv nu.

Min tennistränare säger, med lätt grekisk intonation, ”Anna, när du har slagit en dålig boll – glöm den direkt! Den gör dig osäker. Du ska bara komma ihåg de goda bollarna”. Ni vet, de där som säger ”schmock” när de träffar på exakt rätt ställe. Då känns lyckan i hela kroppen. En bra regel. De goda bollarna.

Och när jag klockan fyra på morgonen ordinerar exakt rätt dos och kirurgen sätter det bästa stygnet på hela operationen och blödningen stannar, så känns det i hela kroppen att det här blev en god boll. Jag ska försöka minnas det där ”schmocket”. När lidandet tog paus och vi fick en stunds lycka mitt i osäkerheten. Det är nog allt man kan begära.

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev