Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Lördag24.10.2020

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Krönika

”Jag tror, och vill tro, att vi människor är inbyggt goda”

Publicerad: 14 Februari 2020, 10:07

Annika Janson, barnläkare Addis Abeba, Etiopien.

Foto: Simon Hastegård/Bildbyrån

”Det fick ju ingen praktisk betydelse för de eländiga barnen, för vi gav ju dem inget mer än ett leende och det blev de inte mättare av”, skriver Annika Janson.


När jag hoppar in en taxi i min nya hemstad Addis Abeba tronar det redan en fyra-femåring i baksätet. Han är iförd glittriga pappersglasögon från en lokal hamburgerrestaurang. Chauffören är inte hans pappa, det begriper jag, men riktigt varför han sitter där kan vi inte klara ut på vårt begränsade gemensamma språk. Men vi kommer bra överens och får plats båda två.

När vi stannar för rött ljus kommer två, bara aningen större, tiggar-barn och knackar på bilrutan. De finns överallt i centrum, magra och smutsiga, och ibland med en avskuren vattenflaska fylld av lim under tröjan. Inte alla är föräldralösa, har jag lärt mig, utan några hamnar på gatan lite av en slump.

Min nya baksäteskompis vinkar avmätt med handen, som för att vifta bort barnen som bara är några decimeter bort. Det är en kejserlig gest som matchar hans glasögon. Så söker hans blick min bekräftelse och när jag i stället ser ledsen ut blir han först lite tveksam. Sedan blir han också ledsen och den känslan verkar han faktiskt trivas bättre med. Tillsammans försöker vi le mot barnen på utsidan, utan att ge dem något, för det får man inte och jag vill ju inte heller bidra till att de fortsätter att vara där i trafiken.

Det tar hundra år tills det blir grönt ljus.

Vad är det som gör att en fyraåring reagerar med överlägsenhet, och sedan medkänsla, inför åsynen av andra barn som har det svårt? Tänkte han till? Eller är det bara spegelneuronerna som spelar mig ett spratt? Det fick ju ingen praktisk betydelse för de eländiga barnen, för vi gav ju dem inget mer än ett leende och det blev de inte mättare av.

Jag tror, och vill tro, att vi människor är inbyggt goda. Vi har lätt att känna sympati med varandra. Vår förmåga att kommunicera och bygga gemensamma föreställningar har skapat all mänsklig civilisation. Bebisar ler och söker ögonkontakt så fort de är förmögna att göra det. Vi är flockdjur. Flockens bekräftelse och intressen blir livsviktiga för människor.

Så vi vill ta hand om ömtåliga barn och skröpliga gamla och göra nya erövringar tillsammans. Och i denna tillvaro av vansinniga kontraster blir allt knivskarpt. Gör jag gott eller ont? Jag bor en tid i Etiopien och försöker hjälpa till,men min vistelse kostar massor av koldioxid och jag använder mer än min beskärda del av de begränsade resurserna. Jag hoppas att mitt bidrag har ett positivt netto.

För vi vill vara tillsammans, göra gott. Alla vårdyrken attraherar nog människor som har lätt att hålla med mig, men jag tror att godheten är allmänmänsklig. Att ensam bestiga ett berg utan att skicka meddelande till flocken via Instagram verkar meningslöst. Inte ens den mest förhärdade tycker att livet är bäst utan sociala bekräftelser. Social isolering är ett typiskt straff, både i mänsklig gemenskap och i rättsväsendet.

För i konsekvens med tron på människans inneboende godhet blir mänsklig ondska en avvikelse. Av självhävdelse, begär, under hot eller bara trötthet kan människor göra fruktansvärda saker. Men godheten är inte bara en tunn fernissa som krackelerat. I stället är det själva fundamentet i mänskligheten som har vält omkull. Taxiprinsen och jag har tillsammans hållit emot litegrann, för vad det nu är värt.

ANNIKA JANSON

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev