”Ju bättre akuten blir desto fler vill trängas där”

Akutmottagningen är sjukhusets hjärta. Och dess skyltfönster. Som vi fungerar på akuten kommer vi att dömas av alla dem som bara besöker oss ibland. Långa köer och rörigt, eller effektivt, kompetent och snabbt?

Jag har alltid trivts med jobbet på akutmottagningen. Tempot och kontrasterna, möten med sjuka barn och deras familjer, insikten att det vi gör är viktigt och på riktigt. Den goda känslan när samarbetet fungerar och vi klarar svåra situationer.

Många av de barn som verkligen behöver oss kommer via akuten. Inte alltid i ambulans, utan ibland med bussen. En gång gjorde vi hjärt-lungräddning direkt på inskrivningsdiskens laminatskiva på ett livlöst spädbarn som burits in i famnen av sin mamma. Han klarade sig fint.

Men akuten är också varje organisatörs huvudvärk. Det är svårt att standardisera och kvalitetssäkra när vi har ett så ojämnt antal sökande och så inbördes olika fall. Vi kan visserligen förutse en hel del i barnsjukdomarnas egen kalender med epidemier av infektioner från januari till mars, sportlovsolyckor i februari, hoppborgar och cyklar i maj och allergier, drunkningar och ormbett i juni, men det är ändå inte lätt att planera vårdbehoven över en vårtermin. Alla som planerar sjukvård brukar i något skede rita stora pilar, en för planerad elektiv vård och en för akut vård. Det akuta stör och skaver, tycker de. Gärna vill de fortsätta skissa sina blockdiagram utan akutfall.

Men det skaver för oss också. De svårt sjuka barn som kommer till oss på akuten tar vi snabbt hand om, nu som förr. Men ibland blir mindre sjuka barn sittande. Och då stockar det sig obönhörligt. Allt det praktiska börjar ta plats i korridor och väntrum med vällingflaskor, pottor och blöjor, syskon som ska hämtas på dagis och parkeringsplatser, arga pappor och smittor.

Där vill vi ge ett bra omhändertagande som går raskt och blir rätt från början. Därför är det klokt att ha hög kompetens på akutmottagningen. Vi mäter prestationer och stretar vidare med tuffa nyckeltal som tiden till första kontakt och inläggningsbeslut.

Men vi ska också sköta universitetssjukhusets vardag, de svårt sjuka patienter vi har på våra avdelningar och mottagningar. Och akutmottagningen tar stundom gestalt av en svulten drake som slukar schemats specialister i stället för bleka jungfrur.

Jag är rädd för självklarhet: ju bättre vi blir desto fler kunder får vi. Logiken är inte bara motorvägens eller matvarubutikens, utan även vår. Det finns en trängselfaktor på en akutmottagning. Om du vet att du får träffa en specialist inom en halvtimme kommer du tillbaka. Om du anar att du kommer att få vänta länge kanske du försöker få en tid på din barnläkarmottagning eller vårdcentral i morgon. Om du inte är riktigt sjuk, förstås.

I Norge söker man inte direkt på sjukhuset utan på sin  helsestasjon . I Stockholm riskerar vi att göra tvärtom, om vi knoppar av jourande kollegor till fristående mottagningar utan akutuppdrag, samtidigt som det svåraste av det planerbara och det mesta av det akuta stannar på sjukhuset. Den lasten blir tung för universitetssjukhuset.