Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Tisdag20.10.2020

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Krönika

"Kanske är det min uppgift ibland att bara stå ut"

Publicerad: 20 Maj 2016, 10:25

Anna Spencer, överläkare i palliativ vård/ASIH Malmö.

Foto: Ludvig Thunman/Bildbyrån

Överläkaren Anna Spencer om de perspektiv på avundsjuka och nöjdhet i livet som man får i mötet med patienter.


Jag är så glad att jag är nöjd! Det är minsann en konst att vara nöjd!

För det mesta går jag omkring och är lite avundsjuk och det är inte roligt. Jag avundas dem som har fastare lår, finare hus, lyckliga äktenskap, framgångsrik forskning – ni hör ju, patetiskt och fullständigt meningslöst. Och nej. Jag blir inte inspirerad. Bara sur.

Sen skäms jag en stund. Här sitter jag mitt i livet, frisk med friska barn, underbart jobb, eget hus, inget krig, kyl och frys fyllda till brädden och rösträtt och körkort och yttrandefrihet! Hur kan man inte vara nöjd?

Jag tänker på mina patienter. Tänker på en som, när jag träffade henne första gången, berättade att hon just fått veta att hon hade mellan två och tolv månader kvar att leva. Poff!

Som ett slag i magen, en blixtrande insikt, en omedelbar och instinktiv empati – att hon bara orkade sitta där mitt emot mig och diskutera veckobesök, avföringsvanor och att vi verkligen rekommenderar trygghetslarm. Verkligen.

Många är otroligt nöjda med vår vård. Det gläder mig förstås. Mitt jobb går ju – kort sagt – ut på att minska lidande. Och då vill jag gärna ha ett kvitto på att jag gör rätt, att det blir bra. Ett nöjdhetskvitto. Tack, det blev mycket bättre! (Nu skäms jag igen.)

Men en del. En del blir aldrig nöjda. Aldrig glada. Förstår inget, vill inget, kan inget. Gör intensivt motstånd ända in i döden. Mot döden. Mot oss. Vissa har morfinskräck. Det är jobbigt. Väldigt jobbigt att inte få ge tillräcklig smärtlindring. Kvittot kommer aldrig. Alla lider. Ända till slutet.

Men så kommer nästa familj. Allting är rädsla och smärta och hopplöshet. Tills det vänder. De börjar våga ta emot och vill ta emot. Orkar och vågar leva varje dag ända till slutet – trots att de vet att slutet är nära. Orkar bry sig om att sminka ögonen, plantera blommor, klappa hunden, planera en resa som kanske aldrig blir av. Och då känner vi att vi har lyckats. Hurra! Vi nådde fram.

Men dör gör de ändå. Allesammans. Och vissa når vi aldrig fram till. Det har vi svårt att stå ut med.

Men det kanske inte är min uppgift att få dem nöjda. Det kanske är lite väl magstarkt att begära nöjdhetskvitto från en döende. Patienter och anhöriga har ingen skyldighet att tillfredsställa mitt behov att göra gott. Kanske är min uppgift ibland att bara stå ut.

Jag tror att största hotet mot lycka och förnöjsamhet är våra föreställningar om hur det borde vara, hur jag borde vara, hur de borde vara. Som om det fanns en mall.

Så jag tänker en stund på det, när jag gjort solhälsningen och hamnat i stående hunden. Står och andas och betraktar mig själv. Ser på mina gropiga upp-och-ner-lår och när min inre kritiker reflexmässigt börjar gå igång lyckas jag faktiskt sätta stopp. Jag är glad för mitt liv, för mina lår, för ...  ja, kanske har blodet stockat sig i huvudet för jag börjar bli lite snörvligt gråtmild över allt underbart i livet – gropar och allt – men ja, jag är nöjd.

ANNA SPENCER

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev