Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Krönika

”Kanske halkade jag bara på ett rosa bananskal?”

Publicerad: 27 januari 2015, 09:16

Distriktsläkaren Katarina Stolt Simfors skriver om små ordningsprinsessor.


Det är skillnad på studier och spaning. Till vardags gör vi väl mest vardagsspaningar och en läkarmottagning är ett utmärkt ställe för detta, en plats med en livlig ström av olika sorters människor som traskar in och ut med någon sorts ärende. Och så sitter man där på mottagningen och tänker att landet man fötts i ändå är ett bra land för kvinnor. Jämförelsevis. Att vi kommit långt. Tror man.

Barnen fladdrar in, ofta hela familjen i klase, med en barnvagn på släpet. Ibland är det barnavårdscentral och ännu mer vardagsbekymmer med glada busiga frejdiga barn. Men det är konstigt att det, i ett land där vi kvinnor kämpat och vunnit jämställdhet, lite för ofta kommer in vettskrämda prinsesstjejer i rosa och tyll, stelfrusna i mammas eller pappas knä. De jämnåriga pojkarna far runt i lek­saks­lådan, upp och ned på britsen. Men inte tjejerna. De stelnar till i de där nippertipp-kläderna, med bh-liknande toppar på platthyvlade bröst­korgar under alla krusi­dullerna.

Men hallå i alla fall, är det verkligen det prinsesslika som är felet? Det är ju fint och glittrigt, barn ska väl få ha prinsess­kläder om de vill? Och jag: Jovisst, jovisst, det är verkligen inget fel på prinsesskläder, men kläderna definierar dig, man kan inte busa så bra i de där kläderna, de går ju sönder, svårt att flyga fram och klättra högt. Eller javisst ja, det är ju farligt. Man kan ju slå sig. Liksom bli på riktigt. Äh, nu är du dum. En distriktsläkares första budord: Prevention. Skärp dig. Prevention.

Tjejerna har ögon som tefat. Stela pinnar i det rosa tyllet. Pojkarna i samma ålder far runt och undersöker hissanordningen till britsen. Med på noterna. Kollar i spatellådan. Skrattar. Verkar gladare. Drar upp tröjan.

Men vad vet jag. En urspårad spaningsreflektion. Under­laget är nog för litet. Jag kan ju inte driva pediatriska genusstudier på mottagningen. Det finns nog en bias. Läskigt hos doktorn, barnen är krassliga och ett tråkigt rum.

När jag vänligt småpratande försiktigt under­sökt det darrande rosa asplövet i mammas knä, lyssnat genom spetsen, försiktigt, som en vindpust vikt bort rosetterna från öronen och lyst med otoskopet på de blanka speglande trumhinnorna, säger mamman: ”Där ser du, det var ju inte farligt!”

Men varför ens de orden, protesterar min tanke. Varför ens plantera idén att vi på vårdcentralen skulle kunna vara farliga? Ja, det är väl sådant som halkar ur en stackars förälder och problemet kanske mest är mitt. Jag gillar inte att bli kallad farlig även om det står en negation framför. Jag liksom hör den inte. Ungefär som ett barn där bland det rosa tyllet.

Men vad vet jag. Jag kanske överdriver, bara halkade på ett rosa bananskal, slog huvudet i något luftprinsess-slott. Eller så har vi ordnat det så här av praktiska skäl, Ordningsprinsessorna. Det blir lugnare så. Till ängslighetspriset.

Vart tog Pippi Långstrump vägen?

KATARINA STOLT SIMFORS

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev