Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Krönika

”Läkaren får sätta gränsen för acceptabelt beteende”

Publicerad: 22 maj 2015, 10:56

Susanna Sandberg skriver om barn och mobbning och gränserna som läkare ibland får sätta.


Det som inte dödar härdar, sägs det. Men så är det ju inte. Det som inte dödar skadar och ger ärr, utanpå och inuti.

Som mobbning av barn till exempel. Man blir inte ett dugg härdad av mobbning. Ändå pågår det och ses av en del som ett naturligt fenomen. På skolorna säger man visserligen att man jobbar mot mobbning med åtgärder och förebyggande program. Men det är makalöst vad som kan inträffa i fullt dagsljus på en skola utan att någon enda vuxen upptäcker och ingriper.

I remisserna till hudmottagningen lever berättelserna om mobbning i allra högsta grad. Det handlar om barn med missprydande vårtor, ett födelsemärke, en röd kärlmissbildning i ansiktet.

Rent kosmetiska åtgärder på vuxna görs inte på landstingets bekostnad. Inte om man är barn heller, egentligen. Och mobbning är ju verkligen inte ett medicinskt skäl att genomgå en behandling. Eller är det?

Vi tycker ju inte att mobbning bör få finnas. Och i det här fallet var det barnet självt som tyckte att det var fult, intalar vi oss kanske. Fast i remissen från skolläkaren fanns ordet mobbning med.

Visst har vi alla hört liknade resonemang, någon gång, eller fört dem själva. Kommer barnet bli mobbat i skolan om det ser ut si och så? Bäst att operera bråcket/skelningen/födelsemärket före skolstart för att barnet inte ska bli mobbat. Är det åtgärder som ändå behöver göras är det kanske inget ont i att tänka så. Men om det inte är nödvändigt kan man undra vad det sänder för signaler till barnet – du duger inte som du är.

Och när det en dag sitter ännu en ung patient framför hudläkaren, ditskickad av en kedja av personer som egentligen vill det väl, som har lagt märke till den missprydande förändringen och vet att barnet blir retat för den, då kan det sluta med att det är hudläkaren, inte läraren eller föräldern eller skolläkaren eller någon annan vuxen som barnet känner och har förtroende för, som får vara den som sätter gränsen för vad som är acceptabelt beteende. ”Nej, den där pricken tycker jag inte att vi ska ta bort. Vill du verkligen det själv?” Och barnet skakar på huvudet och tittar ner i golvet och ser lättat ut för att det inte kommer att hända något som gör ont. Och hudläkaren säger: ”Jaså de mobbar dig för den där fläcken. Men då är de ju dumma i huvudet. Har ni pratat med läraren i skolan?”

Föräldern får röda fläckar på kinderna och ser både lättad och oroad ut. Hudläkaren skäms för sin spontana kommentar, men alla skils åt under lugna former och accepterar situationen. (Eller så söker familjen en privat vårdgivare som inte tjafsar.)

Men oavsett hur det går finns mobbarna kvar i skolan när barnet kommer tillbaka.

Ja, jag vet att jag slår in öppna dörrar och att min moraliska pekpinne viner tröttsamt i luften, som om det här med mobbning är så lätt att lösa.

Men när vi har grubblat så himla mycket på det här med botemedel mot cancer – kan vi inte försöka hitta ett botemedel mot mobbning också?

Dela artikeln:

Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev