Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Tisdag13.04.2021

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Krönika

”Låt oss undvika stora krig mellan feodalrikena”

Publicerad: 13 Mars 2015, 06:00

Distriktsläkaren Katarina Stolt Simfors i en krönika om revirstrider i sjukvården.


Ibland bor man i ett krig mellan feodalriken med enbart interna lojaliteter. Jag får rapporter från andra sidan Fylket och där är det till och med ännu värre och jag ska inte tro att primärvården har det sämst. Men vi är ju längst ned i näringskedjan, tänker jag. Det finns ingen under oss som vi kan käka upp, ja det skulle ju vara någon stackars kommunanställd distriktssköterska då. Skäll. Glufs.

Man kan fara ut i högstämda utläggningar om varför det ska vara så svårt med samarbete och samförstånd, vi har ju ändå precis samma uppdrag – patientens väl och ve och bot och bättring. Men hård och slimmad vardag selekterar fram erfarna patientförsäljare som för allas överlevnad måste krångla bort patienterna snabbt och elegant. Patienterna blir ett problem som ska elimineras och inte, som man egentligen tror och hoppas, målet för hela verksamheten.

Man måste omsorgsfullt se upp så det inte blir för stora krig mellan feodalrikena. Den kulturella kompetensen om den andres språk och levnadsvillkor lämnar ibland också mycket att önska. Mot detta står alla bra fredsfördrag i form av vårdriktlinjer och vårdöverenskommelser, till exempel mellan primärvård och slutenvård, som undertecknats av båda parter vid återkommande toppmöten.

Och vi anstränger ju oss alla väldigt hårt för att ge patienterna ett empatiskt bemötande, men det är som att vi inte orkar med varandra på grund av effektivitetskrav, resursbrist och överbelastning. Empatin gentemot varandra blir restnoterad. Det är då som främlingsfientligheten sprider sig. Man tänker: Det är bara vi som jobbar hårt och är seriösa. Och sedan: Alla andra är lata, insiktslösa och anstränger sig inte. Det där känns gott inombords och drabbar både Preliminärvården och Sekundärvården, det ger teambildning i ett övrigt rackligt bygge. Man kan till och med få för sig att det är bra för det håller ju ihop de små kungarikena. Att det inverkar menligt på det globala samförståndet kanske inte känns angeläget.

Jodå, man ska vara lite stryktålig, någon annan kommer alltid att komma med något facit och tala med förnumstiga tonen. Man är en evig lillebror eller lillasyster. Är detta en del av rekryteringsproblemen till primärvården, denna glipa mellan oss som ju vidgas och fördjupas ju mer samförståndet brister?

Sjukhuset skriver ut den fortsatt mycket krockskadade och punkterade människan med en varubeteckning att allt nu stabiliserats på verkstaden och ska följas upp i primärvården. Alla mindre glada tillrop i journalen från akutmottagningen om bristande underhåll och dåliga serviceintervall verkar nu sopade under bilmattan. Och visst, vi kan gärna arbeta med pyspunkan och alla andra olösliga problem. Vi gör det gärna. Men inte för att det bara är vi som jobbar hårt och är seriösa eller att alla andra är lata och inkompetenta. Utan eftersom alla har samma uppdrag och kämpar på enligt förutsättningarna.

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev