”Maffiafasoner när största bristvaran ska fördelas”

Det svåraste i jobbet som läkare och sköterska i dag är inte det medicinska. Att ställa rätt diagnos, att ge rätt mediciner och att operera är lätt! Om man jämför med att få tag på en vårdplats. Vårdplatsbrist är i dag Sveriges vanligaste bristsjukdom. Och den skördar fler liv än järnbristanemi, skörbjugg och rakit tillsammans.

Så när jag ska gå nattjour börjar jag alltid med kolla om det finns någon ledig plats på vår avdelning. Men det är egentligen onödigt. För det finns det aldrig. Men då händer något fantastiskt! Jag blir förvandlad. Jag blir förvandlad till Gandalf. Och jag ställer mig i min vita särk i dörren på akutmottagningen. Och jag tar ett rakt, 50-centimeters esofagoskop och håller det framför mig och dundrar: ”You shall not pass!” Patienten uppvisar ett högt CRP, svullen hals och kanske begynnande djup halsabscess. Men det finns ingen vårdplats, så jag upprepar: ”You shall not pass!” Därefter ger jag patienten ett skott Rocephalin, en liter vätska, maximalt med smärtstillande och skickar hem. Det brukar fungera. Oftast.

Men jag ska inte gnälla. Den som drabbas hårdast av vårdplatsbristen är inte jag. Det är den stackars vårdplatskoordinatorn. Hen fördelar sjukhusets alla lediga vårdplatser. Alla två. Det är ett lika tacksamt jobb som att stå i en glass­kiosk på stranden under sommarens varmaste dag. Men glassen är slut. Och du får inte stänga kiosken.

Men det är inte bara negativt att vara vårdplatskoordinator. Obalansen mellan tillgång och efterfrågan på vårdplatser har skapat en svart marknad på sjukhuset. Ett maffiavälde. Och där är vårdplatskoordinatorn gudfadern, Don Coordinatore!

Jag måste lägga in en patient. Don Coordinatore har sitt högkvarter i nedre kulverten. Jag går dit, knackar på en tjock dörr, och genom en liten lucka får jag berätta mitt ärende. Fem minuter senare öppnas dörren av en kraftig kille på transport. Han har en tatuering på halsen där det står ”Mother Teresa rules, so fuck off!” Jag visas in i en stor kopparsal, som är den gamla MR-avdelningen och på en ergonomisk tron i mitten sitter Don Coordinatore. Hon smörjer in sina händer med Decubal handkräm och säger med låg, knarrig röst: ”Henrik, du har känt mig i många år, men du har aldrig satt på kaffe till mig. Och nu kommer du till mig efter klockan 18 på en fredag och vill ha en vårdplats.” Jag sväljer och säger: ”Jag betalar. Hur mycket vill du ha?”

Don Coordinatore sätter ner sin tub med handkräm, reser sig och går långsamt runt mig: ”Henrik, vad har jag gjort för att förtjäna denna disrespekt? Om du hade kommit hit som en vän hade din patient redan varit inlagd. Med både Rehydrex och Cefotaxim.” Jag böjer mig framåt, kysser hennes hand och mumlar: ”Vill du vara min vän, Don Coordinatore?” Hon svarar: ”Bra Henrik. Du har en plats på avdelning 14. Lägg hundra Tramadol i mitt fack.”

Och så här måste jag göra varje gång jag ska lägga in en patient. Det är skitjobbigt!

HENRIK WIDEGREN