”Man skulle kunna tro att en mutation har uppstått”

Vart tog det goa lurvet vägen? Ni vet, det där håret som även den kvinnliga delen av människorasen hade en gång, mellan benen. Och på benen! Det var inte i går, eller hur. Man skulle kunna tro att det har uppstått en mutation i det mänskliga genomet. Fast nu råkar jag ha sett den gigantiska avdelningen på Åhléns för hårborttagningsmedel med egna ögon, så jag misstänker att håret försvunnit på ett annat sätt. Det är våra normer och inte våra gener som har muterat.

Häromdagen hade jag en kvinnlig patient med hår på insidan av låren, och insåg att jag saknat det. Det är ju så vackert. Och så normalt. Enligt Tanners gamla skala för pubesbehåringens utveckling, motsvarar hår på insidan av låren att man nått slutstadiet i puberteten och blivit kvinna helt enkelt (variationen är dock stor och alla når inte denna utbredning). För en del breder håret ut sig upp mot naveln i medellinjen.

Om jag vore man skulle jag tycka det var djupt erotiskt. Finns det något häftigare än en otämjd buske som fräckt tittar ut över troskanten? Varför har det utrotats? De flesta yngre kvinnor som söker på könsmottagningen är trimmade i underlivet. Hårborttagningen har förflyttat dem till Tanner stadium 0, alltså prepubertalt. Där ligger venusberget som ett kalhygge och får de stackars blygdläpparna att se ut som skinnet på en plockad kalkon. Allt är exponerat, det finns inget att leta efter. Hur kul kan det vara i sängkammaren egentligen?

Jättekul, tydligen, eftersom många som fått klamydia har påtagligt lite hår. Nu vill jag inte påstå att man får klamydia av att raka sig i underlivet (eller att man garanterat haft kul för att man fått klamydia), men man tar bort ett skydd som naturen skapat för kroppens känsliga delar.

På hudmottagningen får jag ofta höra kvinnor be om ursäkt för att de inte har nyrakade ben, när de skall visa sina eksem eller vad det nu är. Men hallå, jag har väl sett håriga ben förut (mina egna, till exempel) vill jag säga då.

Att be om ursäkt för att man inte rakat benen är som arvssynden, man tar på sig skulden för något man inte orsakat. För själva evolutionen. Jag är orakad, alltså
har jag syndat. Ja ni hör ju själva hur det låter.

Min 16-åring har köpt grejen med att håren skall bort. Jag säger ingenting. Hon får hålla på. Men vi delar inte intresset. ”Mamma du är ingen riktig kvinna” suckar hon. Ingen idé att argumentera emot. Vad som är en riktig kvinna kan väl diskuteras. Jag är en medelålders tant som inte tänker lyssna på andras åsikter om min kropp.

När en väninna fick barn med en man från Libanon hade barnet en tjock kalufs med lockar redan på BB. Helt otroligt. De libanesiska släktingarna tyckte inte det var så märkvärdigt. De var i stället förbluffade över de andra nyfödda svenska barnens kala hjässor och undrade varför folk i Sverige rakade sina nyfödda barns huvuden?

Man förstår att de blev förvånade. Det skulle ju vara en jättekonstig tradition.

SUSANNA SANDBERG