Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Krönika

Måste rycka upp mig och tänka på produktionsmål

Publicerad: 9 mars 2013, 11:00

KRÖNIKA. Sitter i väntrummet hos tandläkaren och hjärtat bankar. Jag avskyr att sitta i väntrummet hos tandläkaren. Bara lukten ger mig stark olust.


Jag börjar oroa mig. För tjockborren, vattenborren, luftpysaren, ilningarna, sprickan man får i läppen, tandstensskrapan och ifall jag har dålig andedräkt. I väntrummet är jag en rädd och nervös patient. Steget känns långt från patient till konsument. Inte sjutton vill jag köpa något! Och inte sälja något heller. När jag är patient vill jag att de ska bry sig om mig. Inte hålla på och fiffla för att få ihop budgeten. När jag är läkare vill jag inte lägga på diagnoser och åtgärder i efterskott för att kliniken ska få bra betalt – och jag därmed få behålla mitt jobb. Det går emot mina värderingar.

I hissen på väg upp mot kliniken står jag nära ett äldre par. De är urgamla. Jag måste titta noga på farbrorn för att se om han rör sig, om han lever. Hans fru stödjer sig mot rollatorn i sin ulliga mössa och slitna kappa. De ser inte ut som produktionsenheter. De ser inte,  vad ska jag säga, lönsamma ut. De ser bara rara ut.

Nähä, nu måste jag rycka upp mig – inte bli mjuk och överkänslig bara för att jag just har varit hos tandläkaren.

Jag bestämmer mig för att bli lite DRG-mässig och blinkar till. Hänger det inte prislappar på hans noppiga rock? Jag lutar mig framåt och tycker att det kan stå I25, I86 och, minsann, I829 också. På tantens ärm är det tydligt: J44, med en släng av J42 och då kan det bli tal om åtgärder som Z136 och T82. Har vi tur är de utomläns och kommer på specialistpengsremiss. De blir liksom mer värda då.

En kudde ligger på hennes rollator. Det står ”världens bästa mamma” på den. I rosa sjuttiotalsbokstäver.

Det är något rörande och lite komiskt över det. Det passar liksom mer en yngre mamma. Men hon har den likväl. Och jag kan inte se någon prislapp på den. Något krafsar vid mitt inre. Världens bästa mamma – hur poängsätter man en sån?

Inne på intensivvårdsmodulen sitter vi och ser på patienterna genom de stora glasrutorna. Jag har just undersökt dem. Lyft på täcket, känt varm hud mot mina händer. Lyssnat på hjärtan som bankar, lungor som andas, öppnat ögonlock och sagt god morgon, nu kommer det en ny människa här, jag är doktor Anna.

Vi tittar på varandra, sjuksköterskan och jag, där vid tangentbordet. Jag säger ”Jaha, vad ska vi producera i dag då?

Hm?” ”Jaa, nja, njae …” svarar hon.

”Inte det?” försöker jag, ”rycker det inte i någon liten produktionsnerv? Känner du ingenting? Inte ens ett yttepyttelitet pirr när du tänker på produktionsmålen?”

”Nej”, säger hon, ”det är helt dött”.

”Jaha. Ja då så, vad skönt. Då kan vi ägna oss åt vård i stället”, konkluderar jag och vi fortsätter nöjt med vår rond. Vi dricker faktiskt lite kaffe under tiden.

Det är riktigt trevligt. Och jag tänker på en artikel jag nyss läste, om att ökad trivsel på jobbet leder till ökad patientsäkerhet!

Och vet ni, när jag inte tänker på kostnader, lönsamhet och produktionsmål – då trivs jag!

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev