Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Krönika

Metaforerna haglade under­ den där vintern

Publicerad: 8 juni 2013, 05:30

Medicinen, myten och litteraturen måste vara släkt på något sätt. Hur kan saker annars bara hända?


Har inte ni också haft grekiska gudinnor inlagda på avdelningen? Eller lyckats skriva fram historier som sedan händer på riktigt? Som om verkligheten inte bara ger berättelsen utan att det fungerar åt båda hållen?

Sådant kan man fundera på när man som blivande distriktsläkare randar sig på medicinkliniken. En viktig randning och ännu bättre om man får långa avdelnings­placeringar. Alltså var jag nöjd och klurade mycket den där ­vintern. Speciellt på metaforer.

Nu hade jag kommit på något listigt, tyckte jag när jag skrivit en långrandig text som beskrev människan som ett hus, slott eller koja, bostadsrätt ­eller ruckel. Föga originellt, men jag stretade på. Många rum, välmöblerat eller pall med glöd­lampa. Utsida och insida. Jag var ­mycket inne i min text, tänkte hela ­tiden, även på jobbet. Hum, ett radhus eller en sommar­stuga?

Tisdag förmiddag, överläkaren har mottagning, jag går rond själv, ja inte själv förstås, sjuksköterska och undersköterska är med. Hematolog­avdelning. Isoleringen, dubbla dörrar med sluss­utrymme.

Nej, det går inte bra för den här patienten. En gammal man, blodmalignitet, fått cyto­statika, repar sig inte, de vita blodkropparna finns nästan inte. Och nu blodförgiftning, sepsis. Siffror hit och dit.

Boten biter inte säger siffrorna. Jag tittar på alla listor. Det är mycket siffror på en hematolog­avdelning. Patienten tittar mot fönstret. Så kommer frågan:
– Slutar huset här? frågar han mig.
Jag känner hur jag flämtar till.

Han är en bondgård, tänker jag. De där nävarna sitter på en bondgård. Sedan tänker jag att fönstret är ett burspråk och att man kanske kan tro, om man ligger fast i en säng, att fönstret är hörnet på huset.
– Nej nej, säger jag upprört, huset slutar inte här. Jag går fram till fönstret och pekar övertydligt mot glaset, huset fortsätter långt bort åt det där hållet.

Jaha, säger han. Jaha. Och så bulleribång ut i slussen med mig och ronden.

Och tänk. Huset slutade inte. Han levde bra länge bort åt det där hållet.
Och det var den där vintern när ­våren aldrig kom. På avdelningen ligger ett ­för­torkat träd. Benen tjocka som träd­stammar, nu lossnar barken, flaga för flaga till jorden.

Ingenting kan växa och grönska så länge min dotter är kvar där nere, säger kvinnan.
Det är någonting med ett inresetillstånd eller visumkrångel, dottern hålls kvar i ett hemskt land med krig och förödelse. Men när dottern återvänder, säger kvinnan med trädet, då släpper förfrysningen, då kommer värmen, då blir det vår, då får jag mina krafter tillbaka. Jag kommer faktiskt att kunna andas igen.

Jag ska hjälpa Demeter att skriva ett intyg till Migrationsverket om att Persefone måste få lämna Hades.

Annars blir det ju aldrig vår. Och vi fryser så hemskt.

Dela artikeln:

Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev