Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Krönika

”Min vän skuldbelagd för att hon fått fulcancer”

Publicerad: 30 september 2014, 08:01

Jag hoppas att kvinnor som i framtiden drabbas av livmoderhalscancer ska slippa höra: ”Men har du inte vaccinerat dig?”, skriver läkaren Susanna Sandberg.


Min kompis Karin säger att hon har fått fulcancer. Hon tyckte det var jobbigt nog att hon fått en snabbväxande tumör, och att operationen visserligen blev radikal men med så snäv marginal att man rekommenderade strålning och cellgifter efteråt. Det var jobbigt nog att få tillbringa två månader långt hemifrån på det stora sjukhuset. Det var jobbigt nog att hon inte kunde kissa och att hon bara kunde gå med små, små myrsteg lång tid efter operationen. Det var jobbigt nog att hon inte orkade jobba alls på ett halvår, och att hon inte fick någon sjukpenning eftersom hon är egenföretagare. Det var jobbigt nog att upptäcka att samhället helt saknar skyddsnät för personer som hon. Det var jobbigt nog att inse att hon aldrig skulle kunna få några barn.

Alltihop var tillräckligt jobbigt, tills någon sa:

– Men har du inte tagit dina cellprover?

Med något prövande i rösten, som om det här var något hon kunde ha undvikit. Andra skruvade på sig och tyckte att man inte ska prata högt om cancer i den delen av kroppen.

Det var då hon förstod att det inte hade varit jobbigt nog. För inte nog med att hon hade fått cancer i unga år, det var dessutom fulcancer. Det var en av dessa tumörer som inte så gärna står i rampljuset, som inte får några galor uppkallade efter sig, som inte drar in stora forskningsanslag från Cancerfonden. Underlivscancer drabbar verkligen under bältet, och många håller det för sig själva.

Men konstnären Karin berättade ändå, i både ord och med sina tavlor. Hon har berättat för alla hon känner, för främmande människor, för skolklasser. Hon har berättat om hur det var att få cellgifter, hur man gör när man tömmer urinblåsan med en kateter själv, hur en kvinna ser ut inuti.

Det har varit bra för henne att få bearbeta det sämsta året i sitt liv, som hon säger. Nu glittrar hennes ögon igen.

Det är bra att det finns personer som orkar stå upp och berätta vad de varit med om. De blir ett stöd för andra som drabbats.

– Jag ser det som folkbildning, säger hon.

När min dotters klass skulle vaccineras mot livmoderhalscancer var det en del föräldrar som var tveksamma. De oroade sig för biverkningar av vaccinet. Sen vill man ju inte riktigt tänka på att ens egen oförstörda elvaåring kan få något så fult som livmoderhalscancer. Man vill inte ens tänka på att de ska ha sex en dag.

– Räcker det inte med att de tar sina cellprover? undrade en mamma oroligt på föräldramötet i klassen.

Hemma hos oss var valet enkelt.

– Klart jag ska ha sprutan, sa dottern. Karin har ju haft cancer, mamma.

Karin gjorde allt hon skulle, men drabbades ändå, mellan två cellprov. Inte heller ett vaccin kommer att ge hundraprocentigt skydd. Och oavsett om man vaccinerar sig eller inte, är det inte någons fel att man får cancer. Jag hoppas att kvinnor som trots allt i framtiden ändå kommer att drabbas av livmoderhalscancer ska slippa höra:

– Jaha, har du fått cancer. Men har du inte vaccinerat dig?

Relaterat material

”Även dagens kandidater kanske handsvettas”

”Men vem har glädje av detta informationsraseri?”

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev