Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Söndag25.10.2020

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Krönika

”Missionärer för mat och rörelse sökes till vården”

Publicerad: 17 Juni 2016, 07:15

Annika Janson, barnläkare vid Astrid Lindgrens barnsjukhus.


Det är fjärde dagen på den europeiska fetma­kongressen i Göteborg. Utanför mässhallarna råder karnevalsstämning och avlägset hör jag hur ljudet inför kvällens konsert testas på Ullevi. Obekymrade människor har rotat fram ärmlösa sommarkläder och strosar i solen.

På kongressen råder däremot stort allvar. Så stort att jag börjar bli matt. Hundratals kompakta föredrag och tusentals powerpointbilder bär alla samma budskap: Vi blir tyngre. Vi rör oss för lite. Vi har svårt att få till fungerande behandlingar för personer som har utvecklat fetma. De landvinningar vi gjort för den gemensamma globala hälsan med vaccinationer, avlopp och vatten, säkra förlossningar och trafikljus, antibiotika och malariabekämpning kommer att vältas omkull för att vi förändrat vår livsstil så att vi blir vår egen största risk.

Jag tar fram mobilen och fotar rulltrappan där världens fetmaauktoriteter sakta förs uppåt i huset. Trappan blänker tom bredvid. Bilden ska jag använda nästa gång, bestämmer jag. Om inte ens vi kan leva som vi lär?

Ohälsosamma matvanor, högt BMI och låg fysisk aktivitet ansvarar för ungefär en fjärdedel av den samlade sjukligheten i vårt land. Vi människor värnar vårt kroppsfett och försvarar de kalorier vi lyckats lagra. Evolutionen har lärt oss hantera svält men inte förutsett överflöd och den som har anlag för övervikt trillar dit.

Och även om vi följer riktlinjerna och är fysiskt aktiva en timme om dagen blir det inte mer än en grön liten tårtbit i forskarnas cirkeldiagram. Resten av ytan är röd av stillasittande arbete, resor och fritid. Så har vi människor aldrig levt förut och vi tål det inte så bra. Ett ståskrivbord skänker lite tröst åt den som arbetar framför datorn, men våra farmödrars liv var rörelse från morgonmjölkning till kvällsmat, ett evigt fysiskt slit för att få mat på bordet.

På kongressen medverkar också patienter som själva kan berätta om sin kamp med vikten och de inskränkningar som deras fetma innebär. Många vittnar om hur de bemöts med okunskap och fördomar, också av oss i sjukvården.

Fetma är det sista stigmat, har någon sagt. Den som inte skulle drömma om att kommentera någons hudfärg, näsa eller kön kan haspla ur sig vad som helst om en medmänniska som har fetma.

– Det är lite av missionärer över er, skrattade min vuxna dotter när jag senast ondgjorde mig över antalet godisautomater på pendeltågsperrongen.

Kanske är det så, och kanske är vi dömda att ropa i öknen. Men om vi tänker lite längre borde det gå att förena god hälsa, bra mat, miljövänlig matproduktion, minskat svinn och global rättvisa. En bra åsiktsportfölj, om man nu ska missionera.

Plötsligt längtar jag intensivt ut från de fönsterlösa kongresslokalerna. Just den här missionären behöver ha yttre tjänst ett tag. Och kanske gå en sväng på Avenyn med en liten, liten glass i handen.

ANNIKA JANSON

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev