Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Måndag26.10.2020

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Krönika

Petra Hedbom: ”Någon gång ska vi alla dö”

Publicerad: 14 November 2019, 14:55

Det här är en opinionstext

Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.


”Det är som att själen i primärvården försvann”. Jag hajade till när jag hörde det, men personen som sade det förklarade sig snabbt. När medborgarna i och med vårdvalet kunde välja vilken läkare de ville lista sig hos, blev det inte längre självklart att medborgarna som bodde i vårdcentralens närområde var ”deras”. Incitamentet till att arbeta bredare med förebyggande insatser i befolkningen försvann. Ersättningssystemen premierar dessutom inte det som inte är konkreta besök på vårdcentralen.

Det var det hälsofrämjande arbetet, riktat brett mot befolkningen som var själen enligt personen.

I Sverige lever vi allt längre i snitt. Samtidigt visar statistiken att skillnaderna i hälsa mellan de som ligger socioekonomiskt på topp och de som har det sämst ökar. Andelen med fetma och övervikt liksom dödligheten i hjärt-kärlsjukdom är högre bland dem som inte gått gymnasiet jämfört med dem som pluggat längre. Låg utbildningsnivå är en av de absolut starkaste riskfaktorerna för ohälsa och förtida död.

Hälso- och sjukvården kan inte få medborgarna att gå i skolan. Men de kan definitivt sträcka ut handen och samarbeta med skolhälsovården, förskolan och idrottsföreningar. På flera håll i landet finns sådana goda exempel, bland annat i Östergötland, Region Jönköpings län och, som beskrivs i artikeln Här krokar vården och polisen arm, i Stockholm.

Att dagens ersättningssystem inte ger plats för möten mellan vården och de som inte ännu är sjuka och saknar incitament för sådant som promenadgrupper och annan uppsökande verksamhet kommer att kosta i längden.

Anna Nergårdh, som håller i utredningen God och nära vård, berättade nyligen på Folkhälsodagen som Dagens Medicin arrangerade, om reaktioner hon har fått när hon talat förebyggande vård med dem som arbetar i primärvården. ”Ska det verkligen vara nödvändigt att jobba förebyggande?” och ”Någon gång ska vi alla dö ändå”, är kommentarer som hon fått.

Även om det inte är primärvården som ensamt ska sluta folkhälsoklyftorna så måste den väl rimligen bidra? Att jobba förebyggande handlar ju också om att försöka få de som redan har drabbats av sjukdom att leva gott efter sina förutsättningar genom behandling och rehabilitering.

Det stämmer att vi alla ska dö. Men att vi mår okej fram till dess måste ändå ligga i det gemensamma intresset. Då kommer primärvården, kommunerna och en rad andra aktörer behöva kroka arm mer än i dag.

Jag tror att många delar den inställningen men jag tror också att en extremt pressad arbetsmiljö som råder på många vårdcentraler leder till ett föga positivt tunnelseende. Och för att lösa den knuten behövs mer än projektmedel som strösslas ut lite då och då när det passar politikerna.

Det här är en opinionstext

Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Petra Hedbom

Reporter

petra.hedbom@dagensmedicin.se

Dela artikeln:

Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev