Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Krönika

”Något är fel när patienten blir ett störningsmoment”

Publicerad: 19 maj 2015, 06:00

Anna Spencer i en krönika om vårdflöden, informationskedjor och stress.


”Hur känns det, doktorn?” Boktiteln i entrén fångar min blick. Jag behöver inte ens tänka efter. Det känns inte bra.

Flera helger har jag vaknat arg och stressad. Och då går jag ändå på chanting och lugnande gongbad. Förutom yogan. Nej, just när det är som lugnast i livet får jag för mig att dra igång helvetesprojektet – att skrapa bort bottenfärgen på båten. Häpp! Ja, jag är inte mer än människa fastän jag är doktor. Jag lyssnade på för många ”goda råd” och står nu varje helg i grå overall och gul keps och skrapar. En bister vaktmästare-kyckling-hybrid. Och färgen sitter fast. Hårt. Jag hinner tänka många ilskna tankar under tiden.

Som att vårdpersonalen sliter och slutar. Läkarna tystnar uppgivet. Men de som styr – de kör på med sitt avhumaniserade snack om flöden, brukarmöten och produktion! Och jag tror att de pratar så med flit, för att inte få ont i magen när de ska hem till familjen och ha det lite trevligt på fredagskvällen. Mysa lite.

”Inte givet att någon har det övergripande ansvaret”, säger en vårdskadad i tv-intervju. Jag blir ledsen. Nej, det är inte säkert att någon kan ha det. De som styr har hackat sönder allt i osammanhängande småbitar: hack, hack. Och jag: skrap, skrap.

Jag letar pusselbitar att foga samman till en helhet. En remiss här (hack), en journalanteckning där (hack hack). Jaha, ett nytt sätt att svara ut labprover – endast meddelat via mejl – där jag av antalet vidarebefordringar (hack hack HACK!) förstår att jag som läkare befinner mig långt ner i informationskedjan. Jag med det övergripande ansvaret. Skraaap!

Däremot ska allt mätas och kontrolleras så att de som styr ska förstå vad de styr över. På blanketter som ska vittna om kvalitet (men handlar om kvantitet) tvingas vi kryssa i att vi har skådat patienten i munnen. Bara om man har kommit ihåg att kryssa i rutan får kliniken pengar. Annars gills det inte. Formen är viktigare än arbetet. Snart hinner vi inte undersöka patienterna för att det är så många rutor att kryssa i, och då får man förstås prioritera rutorna eftersom de ger pengar, och det som ger pengar måste vara viktigare än patienterna som ju ändå får betraktas som dyra störningsmoment i det viktiga arbetet med alla blanketterna. Men det kanske man kan ta upp på något andefattigt brukarmöte? Eller i regionala rådet för rigida regler? Det här med lydighetsersättningen. Ja, jag är fortfarande lite arg. Skrap, skrap, skrap!

Allt kan inte mätas som är värdefullt. Hur mäter vi tro, hopp och kärlek? Vilka rutor ska vi kryssa i? Var är rutan som berättar att jag såg en stjärna tändas i patientens öga, som en strimma av ljus?

Jag begär inga stordåd av dem som styr. Bara att de stillar sig lite.

Jag är inte mer än människa, sade jag. Men det räcker långt om vi har modet att vara det.

Nu känns det som Per Svensson skrev i Sydsvenskan: En arbetsplats förvandlad till en beställningscentral, tömd på emotionellt innehåll.

Dela artikeln:

Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev