”När han får se sitt barn får hans ansikte liv”

Jag är trött på de här satans munskydden, tänker jag när jag sätter på mig arbetspassets första för att gå in till en patient. Det är en av de kvällar jag jobbat extra på en covidavdelning den här våren. Det har varit en speciell tid. Vissa dagar mer speciella än andra.

Jag vet att jag inte borde klaga över munskydden. I hissen på väg upp stod en kollega som klev av på våningen för intensivvård. Han hade märken i ansiktet och en helt tom blick.

Min patient har precis kommit till avdelningen. Han kan inte svenska. För två månader sen var han en stark man. Nu, efter långa veckor i respirator, kan han inte lyfta skeden för att äta soppa. Det märker jag den hårda vägen – rapporteringen som jag fått om patienten är bristfällig. Arbetspasset börjar motigt.

Han är ensam. Ett program på svenska pågår på tv:n, som han inte ens verkar notera. Mimiken är stum. Tills att han börjar gråta. Han ber inte om hjälp, nickar bara att han förstår var larmknappen sitter.

Patientens tillhörigheter kommer efter till avdelningen. I en säck med ett buntband, som en hjälpreda närapå misstar för sopor och drar iväg, ligger bland några klädesplagg patientens mobiltelefon och laddare. Jag visar det för honom, lägger mobilen på laddning på rummet. Han reagerar inte, ansiktet fortfarande uttryckslöst.

Familjen har meddelat pinkoden. Mobilinställningarna är förstås inte på svenska. Till slut lyckas jag ringa upp. Blicken hos patienten väcks när han hör en bekant röst i högtalaren. Med lite guidning startar jag telefonens wifi.

Det är nu det händer. Familjen kan ringa upp via videosamtal. När patienten får se sitt barn på skärmen får hans ansikte liv. Orden kommer äntligen, de strömmar samtidigt som tårarna, men han har energi i rösten. Han får se fler familjemedlemmar och ett sovande barnbarn – ”väck inte”, viskar han. Familjen får mest se Region Stockholms lakan, då patienten inte kan hålla telefonen så bra. Med jämna mellanrum vinklar jag upp den så att kameran fångar hans ansikte.

Det som också händer när telefonen väl är uppkopplad är att det börjar plinga. Plingandet tar aldrig slut. Meddelanden rasar in, det är som om en hel värld har hört av sig till mannen vars kropp nyss kämpat sig igenom sitt livs hårdaste slag. Patienten som i mitt första intryck verkade så övergiven på sitt rum är i själva verket inte på något vis bortglömd.

Ett arbetspass på en sjukhusavdelning, med eller utan covid-19, är alltid oförutsägbart. Man vet aldrig vad man har med sig när man går därifrån. När jag lämnar avdelningen den här kvällen är det inte de satans munskydden jag tänker på.

Sara Heyman
Till vardags journalist på Dagens Medicin, men har under ett par månader arbetat i sitt andra yrke som sjuksköterska på ett av Stockholms sjukhus.