Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Krönika

När närvaron sattes på prov

Publicerad: 18 maj 2013, 05:30

Förra veckan räddade jag livet på ett barn. Bara så där. I förbifarten kan man faktiskt säga.


Jag var på väg in till ett möte före jouren, när vännen jag gick med liksom stannade upp. Hon tittade bakåt mot kafeterian och jag frågade om det var någon hon kände. Hon svarade inte, så jag följde hennes blick och upptäckte att flera människor såg mot samma håll. En liten pojke på två tre år stod på en stol med armarna uppsträckta och väste och kved.

Något var på tok. Jag gick fram och tittade på honom, försökte ta in situationen.  Ska vi larma?  hörde jag någon säga.  Ja, gör det , sade jag medan jag frågade mamman hur det var fatt.  Han kan andas ut men inte in , svarade hon.

Ja, det var ju allt en narkosläkare behövde höra. Jag slängde handväskan åt min vän, hoppade över skranket och tog ungen och vände upp och ner på honom över mitt knä. Bankade några gånger mellan skulderbladen och strax flög en korvbit ut på golvet. Jag vände rätt på honom igen och han drog in ett långt härligt andetag. Mamman var fortfarande nästan paralyserad av rädsla. Jag stod kvar några andetag. Sedan tog jag handväskan och gick.

Några timmar senare gick jag till intensiven för att få rapport inför jouren. Där berättade jag för kollegorna om händelsen i kafeterian och först då slog det mig vad jag hade varit med om.  Du räddade ju livet på barnet! , sade de. Ja, det gjorde jag ju faktiskt. Efter det kändes jouren närmast överflödig, om ni förstår vad jag menar. Jag hade ju gjort mitt för i dag.

Men tänk att jag ändå nästan missat vad som höll på att hända? Mitt fokus var ju någon annanstans. Det blir liksom fel när någon blir sjuk på ett sjukhus utan att vara tydligt märkt och förpackad som patient. Och när man själv inte har fått på sig arbetskläderna. Man är inte i work mode. Inte riktigt närvarande. Fast man blir det väldigt snabbt, kan jag säga.

Intensivt närvarande känner jag mig alltid på havet, på en båt. Så därför har jag bestämt mig för att lära mig att segla i år. På riktigt. Visst har jag farit omkring på havet lite och upp och ner för Hallandskusten i alla typer av dåligt väder med svår lutning på båten, men inte kan jag säga att jag vet hur man bäst tar sig från A till B, ­eller trimmar seglen på ett intelligent sätt. Eller knyter bra knopar.

I går lyckades jag göra tre råbandsknop och en pålstek på raken. Sen pillade jag in en liten sprint i ett knepigt hål på nedre delen av förstagsprofilen, ihopkrupen i en anatomiskt omöjlig position. Det gjorde mig enormt stolt! Och jag har tackat ja till att vara med i kappseglingar i sommar utan att ha någon erfarenhet av det.

Det är spännande att behöva vara observant och alert, tyda vind och vågor så man inte hamnar i farligheter. Det går att dra många paralleller mellan segling och sjukvård. Vem vet, kanske kan det göra mig till en mer närvarande läkare? Och hade inte min vän varit så observant och sett ungen som höll på att kvävas, så hade inte jag kunnat banka ut den otäcka lilla korvbiten. Så mitt budskap till alla i sommar får bli detta: träna er i här och nu! Och låt bli korven.

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev