Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Krönika

”Nio år av microvärmd mat i grön pyjamas”

Publicerad: 30 januari 2015, 09:41

Thoraxanestesiologen Anna Spencer håller exitsamtal från thorax i en krönika.


Rapport från yogamattan. Det är skönt att stretcha så det värker och på något vis så tänjer man sig även mentalt i yoga. Utsätter sig för utmaningar och för varje dag som jag kliver upp i svinottan och börjar knöla ihop och vrida och sträcka mina leder så blir jag lite smidigare i kroppen, lite öppnare i sinnet. Tåligare. Piggare. Jodå, och sen torrborstar jag hela kroppen och duschar kallt. Det är lika sant som vidrigt. Fast bara en minut, sen tar jag varmt vatten på slutet som belöning. Efter det är jag redo att möta vad som helst.

Det får jag också göra denna morgon. På morgonmötet redovisades resultaten från senaste medarbetarenkäten. Drygt hälften av läkarna hade svarat, så HR eller konsulten tyckte ändå att det var lönt att göra staplar i rött, gult och grönt. Grönt var finast och mycket grönt gav pengar till kliniken – vi suckade alla över denna pseudobelöning – och någon av oss hade svarat envist rött rakt igenom. Men man tolkar frågorna så olika och han tyckte att det var skönt att gå hem med arbetsrelaterad utmattning varje dag – annars var det väl ingen mening? En kollega upprördes över att de inte hade frågat efter musarm. Själv började jag känna av en svår enkätrelaterad utmattning och satt och småpyste av irritation men efter en timme hade jag glömt det hela och kunde fokusera på jobbet igen. Det måste bero på yogan.

Efter mötet tog min chef mig åt sidan. ”HR vill ha exitsamtal med dig”, meddelade han. (Ja, jag ska sluta på thorax efter nio år och bli överläkare inom palliativ vård i stället. Och när man slutar vill HR veta varför.) ”Det behövs inte”, sade jag, ”jag kan hellre skriva en krönika om det. Hälsa HR det!” Je suis Charlie!

Ja, hur sammanfattar man nio år på thorax? Noradrenalin. Microvärmd lunch i grön pyjamas. Roliga fester. Slitsamma jourer. Ångest i natten över tveksamma beslut. Underbara kollegor och skön humor i teamen. Tacksamhet över allt jag lärt mig. Människoöden som man inte glömmer. Just nu badar jag i kärleksfull bekräftelse från alla som är ledsna för att jag ska sluta. Härligt!

Jag längtar efter det goda samtalet. Att få sitta ner och ta sig tid att prata med patienter och anhöriga. Ser fram emot att få vårda mer på patienternas villkor. Slippa jaga vårdplatser mitt i natten med olika knep och slippa ständigt be om ursäkt för en organisation med bristande resurser.

Några råd på vägen till divisionsledning och sjukhusledning: strunta i enkäterna, prata med oss i stället. Lägg pengarna på sjuksköterskornas löner och undvik skenmanövrar. Lyssna på läkarna. Ta arbetsmiljön på allvar. På allvar. På riktigt alltså.

Sen kan alla som vill, börja göra yoga och meditera lite också. Balanserade styrkort i all ära men den ledningsgrupp som kan stå blickstilla i trädets position har nog större möjligheter att uppnå balans. Lean, styrkort eller värdebaserad vård. Tänk på att allt går över. Namaste.

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev