Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Krönika

”Nya familjebildningar skapar nya problem”

Publicerad: 20 februari 2015, 06:00

Sjuksköterskan Birgitta Stiefler i en krönika om terminala skeden och de närmast anhöriga.


Det är en mörk kväll i december och jag sitter och får rapport inför mitt nattpass. Stressen hänger tungt i korridoren på min väg in på avdelningen och jag försöker mota bort den så jag inte blir uppslukad av negativiteten.

Jag sjunker ner på stolen och förbereder mig inför det kaos som möter mig med halvfärdigt arbete, frustrerade blickar och en känsla av ”noll koll” som vänds mot mig i en förhoppning att jag ska lösa sakerna under mitt pass.

En av sjuksköterskorna har en patient som är väldigt dålig, och befinner sig i ett terminalt skede. Jag frågar om de anhöriga är införstådda med situationen och får höra att närmaste anhörig är den före detta maken. Sonen har ringt och frågat hur patienten mår, och vill också han gärna bli uppringd vid försämring. Men eftersom sonen inte har någon kontakt med styvpappan måste jag ringa båda.

Dessutom finns det en syster som inte har kontakt med de andra två, vilket betyder att en tredje kräver information.

För det första kan inte patienten bli sämre, konstaterar jag på min pinnstol när jag hört rapporten, och för det andra är det inte försvarbart att jag ska behöva ringa tre personer. Jag skakar lätt på huvudet, och tar med mig tanken till småtimmarna då allt har lugnat sig, och jag sitter med min kaffekopp. Det var nog lättare förr funderar jag, då när familjekonstellationerna oftast såg annorlunda ut, med en fru eller make i bilden.

Ett minne från några år tillbaka poppar upp i huvudet när jag lägger ner kakan jag egentligen inte ska äta, och tar en banan i stället. Då hade jag också ett nattpass, och jag skötte om en döende man som hade varit gift tidigare och hade vuxna barn, men som sedan några år tillbaka levde med en ny kvinna. Mannen hade velat skona barnen och därför inte berättat för dem hur dålig han var. Det var bara sambon som mentalt var förberedd på denna natt som skulle visa sig bli en maktkamp. När han nu låg i koma och inte kunde förmedla sina önskningar kom frågan upp om vem som har rätt att kalla sig ”närmaste anhörig”.Med en lite kylslagen atmosfär mellan sambon och barnen var det inte självklart vem som skulle få vara nära patienten de sista minuterna. Det var många frågor och människors kriser som blev mitt primära uppdrag allt medan livet tog sina sista suckar.

Allt slutade på ett tillfredställande sätt, men jag fick lite att fundera över när det gäller anhörigsituationen. I dag är det ”dina-mina-våra-och-ex” som ska rymmas på den lilla raden. I de flesta fall fungerar det, men inte alltid.

Det hände inget denna vinternatt med patienten och jag behövde inte ringa någon av de tre anhöriga. Jag landade till slut i min säng och somnade till tanken att ingenting är statiskt. Saker förändras, på gott och ont, och bara vi försöker hänga med blir det nog bra till slut.

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev