Få hela storyn
Starta din prenumeration
Krönika
Publicerad: 27 April 2010, 11:56
Förra veckan kom en rapport från Socialstyrelsen med en sammanställning av lex Maria-anmälningar kring självmord.
Vården är skyldig att lex Maria-anmäla alla fall där den som tagit livet av sig varit i kontakt med vården inom fyra veckor före dödsfallet.
Det är en riktigt dyster läsning (läs mer här). I 62 procent av fallen har Socialstyrelsen funnit brister. För ungefär en tredjedel av patienterna saknas diagnos helt och i många övriga är det en ospecifik diagnos. Och i hela 69 procent av de granskade fallen så saknar patienten en vårdplan.
Det är självklart att vården inte kan bli speciellt framgångsrik om man inte har ställt en bra diagnos eller har en plan för hur patienten ska vårdas. Trots att cirka hälften av dem som lyckas med sina självmordsförsök har gjort försök tidigare är vården usel på att göra riskbedömningar. I knappt 10 procent av fallen har man gjort kvalificerade riskbedömningar. Bara för 3 procent av dem som tog livet av sig har vården ansett att det förelåg stora risker för självmord. Men det värsta av allt är trots allt att antalet självmord inne på slutenvårdsavdelningarna ökat dramatiskt. Det om något borde vården kunna förhindra.
Det är inte acceptabelt att vården av de sjukdomstillstånd som orsakar flest dödsfall bland unga människor är så dålig som det visar sig i Socialstyrelsens rapport. Varje år tar minst 1 100 personer i Sverige livet av sig, antagligen är det uppåt 1 500. De flesta av dessa är unga människor. Det är dags att vi hittar framgångsrika metoder för hur vi ska minska antalet självmord och att primärvården och psykvården tar detta arbete på allvar och får de resurser som krävs för att klara det. Ett så här uselt resultat skulle inte accepteras inom något annat område.
Det är bra att Socialstyrelsen nu kommer med klargöranden kring hur föreskrifter och lagar kring vård av människor i livets slutskede ska tolkas (läs mer här). Beskedet var tydligt och bra. Hoppas att det nu ger vårdpersonalen trygghet. Om patienten förstår vad det innebär så har han/hon rätt att vägra livsuppehållande vård. Vården är också skyldig att hjälpa till med smärt- och ångestdämpande mediciner.
Mikael Nestius
chefredaktör