Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Krönika

Organisationen står i vägen och jag gnäller

Publicerad: 21 juni 2013, 05:30

”Och till mellanmål fick vi plättar med grädde!”


Vad gott , svarar jag yngsta dottern, men hon har genast invändningar.  Jamen man fick bara fem stycken och de smakade inte gott. Och mamma, titta här, så häääär lite grädde fick man till.  Jag suckar, ganska utled på klagomålen på skolmaten. Samtidigt förstår jag vad hon menar. Jag kan liksom känna smaken av köpeplättar i munnen. Smaken av besvikelse. Förväntningar som inte uppfylls.

Som sjukvården. Ett snålande och misshushållande med resurs­erna. Framför allt med det så kallade humankapitalet. Jag går till jobbet på morgonen i hopp om att göra något bra, något viktigt, något som gör skillnad. Men på kvällen återvänder jag hem fylld av trötthet och ja, en känsla av besvikelse…

Det är nedbrytande på så många plan. En inre stress som äter upp en, gnager sönder ens glädje och tär på reserverna.

Jag flyr till patienterna. De är mina oaser. När jag pratar med dem och söver och donar så fylls jag av mening. Men. När två av tre patienter som jag talat med inför operation blir strukna från operationsprogrammet av organisatoriska skäl släcks något i mig. Och när klockan är fem-i-gå-hem och jag öppnar HR-fönstret för att registrera jourerna blir det helt svart. HR-fönstret är ett fönster som inte släpper in något ljus. Varför ska jag ägna min läkartid åt detta? Det suger energi och gör mig bara arg!

Jag vill inte vara arg. Jag vill vara mild och god. Ödmjukt kompetent och oändligt tålmodig.  Jag bläddrar i ayurvedaböcker och försöker räkna ut om jag är vata, pitta eller kapha och om jag skulle må bättre av en kostomläggning eller kanske en total makeover med en helt annan livsstil?

Men nej, problemet är nog jobbet. Det kan inte vara hälso­samt att tillbringa större delen av sin vakna tid i en organisation som man inte kan påverka. Att gå till jobbet med ett litet motstånd varje dag. Jag känner hur jag tappar självrespekten för att jag utsätter mig för det.
Det är sorgligt att vara fyllda 50 år och ha utbildat sig länge och väl till ett av världens viktigaste yrken, och inte kunna göra jobbet helhjärtat. För att organisationen står i vägen! Och se så gnällig jag har blivit.

I min drömvärld går jag till ett jobb där folk är glada och utvilade och sysslar med det de är utbildade för. Alla är stolta över sin insats och har tid att utveckla sin kompetens på arbetstid. De har ansvar kopplat med befogenheter och ledningen är lyhörd och intresserad av sina medarbetare. Man ägnar inte tid åt att hantera avvikelser, eftersom man tar itu med problemen direkt och slipper upprepa misstagen. Alla chefer gör regelbundna besök i den verklighet de är satta att fatta beslut om, så att de är uppdaterade med förstahandsinformation. Och ingen, ingen går hem när dagen är slut med en känsla av besvikelse.

Jaja, drömma går ju. Nu hägrar semestern. Reserverna ska fyllas på. Nu blir det riktiga plättar. Och mycket grädde!

Dela artikeln:

Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev