Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Krönika

”På jobbet är den muntliga traditionen ständigt hotad”

Publicerad: 11 december 2017, 07:59


Efter en lugn helgfrukost, där tonåringarna för en gångs skull kunde äta frukosten utan att först fotografera den (yoghurt med hallon i motljus), tänker jag på hur vi minns våra liv. Hur vi carpar gårdagen.

Måste allt fångas på bild, läggas ut och få gul tumme upp, innan det har ett värde? Och blir inte språket torftigt av emojis? Fågelholkmun.

En stark känsla av frustration far över mig – eller om det är en vallning. Inte lätt att veta. Jag oroar mig för att det här Pavlovska beteendet ska minska för­mågan att minnas. Allt i molnet – inget i minnet. Men vad vet jag? Jag är ingen neuron­forskare, utan bara en mor. Som vill umgås ansikte mot ansikte. Gladfejs gladfejs.

Häromkvällen hade vi vänner på middag. Hjärta. Novemberkvällen var mörkblå, ljuslågorna gula och lyste mjukt upp våra ansikten medan vi delade dråp­liga rese­minnen skrattgråtfejs, analyserade vårdens uppgång och fall samt svart­pestens endemiska utbredning. Det var trevligt. Så trevligt att vi inte hann statusuppdatera. I ärlighetens namn har flera i säll­skapet varken Instagram eller Facebook men lever gör de, och har hälsan. Eller, lever i alla fall. Pussmun.

Vi berättar för varandra, alltså finns vi. Vi lyssnar på varandra och hjälper till att bevara minnena. Ödmjukansikte.

På jobbet hotas den muntliga traditionen ständigt av nyordningar. Ena veckan är det tyst rapport, nästa plågar vi oss fram genom textmassor på storbildsskärm, samtidigt som en stackare sitter bakom och läser högt i otakt. Storögonfejs. Vi stirrar med olika synfel mot skärmen och spetsar öronen bakåt. Det känns konstigt. Jag tänker så mycket på att det känns konstigt att jag ibland har svårt att fokusera. Sen kommer en vallning. Havsvåg. Artigt försöker jag vända mig mot högläsaren samtidigt som jag krånglar av mig koftan. Genomsvettig fläktar jag mig diskret med häftet ”Livets­ sista tid”.

Förra veckan ordinerade jag en injektion. Jag skrev en journal­anteckning, ordinerade i läke­medelsmodulen, skrev noga i anvisningsrutan. Bror­duktig­iglasögon. Jag tryckte ut läkemedelslistor i dubbla ex och lade på bordet i team­rummet. Skrev ett extra OBS! i det elektroniska planeringsstödet och rapporterade till teamet. Patienten fick aldrig injektionen. Buhugråtöga.

Felsökningen är ännu inte avslutad men jag har förstått att man använder planeringsstödet ”lite olika”. Precis som man läser anvisningar ”lite olika”. Jag är inte arg. Jag är mer snopenfejs över hur svårt det är att nå ut med information. När jag gjorde allt ”rätt”? Men att göra rätt tolkar vi väl också lite olika …

Det är inte lätt att veta vad som är bäst. Läsa? Prata? Jag tänker på det goda sam­talet. Ansikte mot ansikte. Frågor och svar. En konst som måste övas men fulländat är det överlägset tyst läsning. Men vi måste läsa också. Hur får vi fram det viktiga ur textmassorna? Stelkrampsleende.

Nog säkrast med ordinationerna i Facebook – så folk hittar dem! Skrattgråtfejs pussmun.

ANNA SPENCER

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev