Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Krönika

På min första jour ska jag berätta att flickan är död

Publicerad: 25 maj 2013, 05:30

Om några dagar gör jag mitt sista pass som fast anställd distriktsläkare. Ett och annat inhopp som vikarie lär det väl bli framöver, men inte mer. Det känns lite konstigt.


Jag minns ju som om det vore i går hur det var när jag började arbeta som läkare. En del av upplevelserna från den sommaren för 42 år sedan har jag burit med mig genom alla år.

Mitt första vikariat var på en medicin­klinik på ett stort sjukhus. På den tiden fick man vikariera som under­läkare på medicin efter fullgjorda kurser i medicin och kirurgi. Handledning och introduktion var åtminstone på den kliniken praktiskt taget obefintlig.

Efter fyra dagars tjänstgöring ska jag ha min första jour. Det är en vacker sommarsöndag, och redan när jag kommer till mottagningen på förmiddagen i min något för stora vita rock med fickorna fyllda med kompendier, receptblock och stetoskop är väntrummet fullt av mer eller mindre svårt sjuka patienter.

Det är bara att börja jobba. De allra första patienterna minns jag inte så mycket av, men efter någon timme kommer det in en ambulans med en medelålders man med svåra bröstsmärtor och tungt att andas. Det är inte så svårt att tolka hans EKG och diagnosen hjärtinfarkt med hotande lungödem är klar.

Jag ordinerar enligt den tidens sed morfininjektion, injektion med vätskedrivande samt syrgas och skickar upp honom på en vårdavdelning. Så kommer det in en livlös flicka i 15-års­åldern med ambulans. Hon har blivit funnen drunknad i en sjö. Narkos­läkaren kommer och vi försöker tillsammans återuppliva henne utan att lyckas.

Jag är ganska tagen när vi gett upp våra desperata försök att rädda flickans liv och sätter mig i kafferummet för att samla mig. Då kommer en sköterska och berättar att flickans föräldrar är här och vill veta vad som hänt. Och det är jag som ska berätta för dem att deras dotter är död.

Jag går in till flickans föräldrar. De är mycket oroliga. Jag presenterar mig och ska just meddela det tunga beskedet när sökaren piper. Jag ringer upp telefonväxeln via närmaste snabbtelefon och uppmanas att genast bege mig till avdelning 5 där min hjärtpatient hastigt försämrats.

Jag ursäktar mig inför flickans föräldrar och skyndar mig till avdelningen. Där står en liten grupp sjuksköterskor och undersköterskor och jag märker att de av någon anledning verkar lättade att se mig. Den hjärtsjuke mannen ligger på en säng i korridoren, han är gråblek, har tungt att andas och verkar smärtpåverkad.

Jag ordinerar mer vätskedrivande, men sköterskan hinner knappt få dit sprutan innan mannen med svag röst säger  vad gör ni med mig?  och får hjärtstillestånd. Vi försöker förgäves återuppliva honom, men han dör alltså direkt under mina händer. På min första jour! Jag är 22 år. Jag sätter mig ner i avdelningens kök en stund. Jag har inte jobbat så många timmar men är dödstrött. Efter en stund söker man mig igen. Jag har alldeles glömt samtalet med föräldrarna till den drunknade flickan!

Jag tar mig samman och skyndar ner till akuten igen. Jag möts av flickans fader som på sin lugna norrländska frågar:  Hur är det? Finns det något hopp?
Hur jag klarade det fortsatta samtalet med dessa stackars föräldrar minns jag inte, och inte mycket mer av detta mitt första jourpass heller. Men jag är glad att man inte längre sätter 22-åriga kandidater i sådana situationer.

Allt var inte bättre förr!

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev