Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Krönika

Patienten förlorade sin vårdcentral – utan varsel

Publicerad: 9 september 2013, 09:04

En av mina patienter, tillika Facebook-vän, hade gjort en statusuppdatering: ”Jaha, min vårdcentral har gått i konkurs. Nu är jag utan husläkare”.


Jag fattade ingenting. Visserligen hade jag varit ledig några veckor, och visserligen var jag på väg att pensionera mig. Men skulle min arbetsgivare, en vårdcentral med vårdåtagande för 11 000 norrbottningar, bara kunna stänga igen så där plötsligt och utan vidare? Det kunde väl ändå inte vara möjligt.

Visserligen hade stämningen verkat lite trist på senare tid. Verkställande direktören hade varit uppe och presenterat sparpaket. Lokala chefer hade bytts ut på väldigt konstiga grunder, förebärande samarbetsproblem. Men verksamheten hade tuffat på som vanligt. Man hade nyligen nyanställt en läkare till hos oss och man hade hyrt in stafettläkare som vikarier för dem som börjat ta semester. Ingen i företagets ledning hade ens antytt något annat än att de ekonomiska problemen var tillfälliga och främst berodde på att landstinget, förutom vårdpengarna, och i strid med gällande avtal, subventionerat de vårdcentraler vi konkurrerade med. Sensia, som vårt företag hette, hade anmält detta missförhållande till Konkurrensverket och räknade med att få in 8 extra miljoner utöver de pengar man fick i förskott varje månad i enlighet med de avtal som slutits när vårdvalet infördes.

Men när jag ringde upp en av ledamöterna i företagets styrelse fick jag det bekräftat: Sensia primärvård hade begärts i konkurs och deras vårdcentraler runt om i Sverige skulle stängas.

Nåja, tänkte jag. Det skulle väl bli någon slags övergångstid. För min egen del var jag inte bekymrad alls, jag hade redan sagt upp mig med ålderns rätt, och skulle inom någon vecka bli pensionär. Men hur skulle det bli för alla 11 000 listade patienter? Och hur skulle det bli för alla de anställda som de senaste åren lämnat sina trygga anställningar hos landstinget för att vara med och bygga upp vår verksamhet?

Någon dag senare fick vi anställda träffa konkursförvaltaren. Han berättade att det inte fanns några pengar alls i vårdcentralens kassa. Det var ju lite underligt, för bara några dagar före konkursansökan hade landstinget betalat ut 3,5 miljoner kronor till vårdcentralen. De pengarna syntes inte till någonstans. I stället skulle nu den statliga lönegarantin, alltså skattebetalarna i Sverige, betala de löneskulder som fanns.

Landstinget i Norrbotten fick nu med kort varsel ta över deras primärvård. Det visade sig att vårt moderbolag lagt beslag på de pengar som var avsedda för vården av våra patienter,  för att täcka fordringar som vi hade på dotter­bolaget , som det hette.

Jag är inte jurist, och jag vet inte om det är lagligt att göra på detta vis. Men inte känns det längre som att jag är stolt över att ha arbetat åt ett företag som bär sig åt så här. Och kan vi fortsätta att ha ett system där patienter utan varsel riskerar att bli utan primärvård? Och i vilken madrass är de 3,5 miljonerna gömda?

Dessutom fanns det ett par anställda som hade så stora lönefordringar på vårdcentralen att den statliga lönegarantin inte räckte till. De har alltså delvis jobbat gratis för att risk­kapitalisterna i Sensia skulle  täcka sina fordringar .

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev