Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Tisdag27.10.2020

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Krönika

"Plötsligt känns det okej att vara en hisstjej"

Publicerad: 2 Oktober 2015, 09:07


Vit skåplucka. Gröna assietter. Röd ros. Jag hinner tänka att det är vackert i mitt morgon­kök innan jag vänder mig om och nästan faller mot bordet. Jag är yr, trött av sömnbrist efter en natt med hosta och snuva. Och nu en märkligt svullen och ömmande framfot som får mig att googla på dödliga diagnoser.

Utanför fönstret pågår det vanliga vardagslivet med grannar som cyklar till jobbet, barnen i cykelhjälmar och färgglada skolväskor, mammor och pappor som manar på uppför backen. Jag övermannas av en plötslig sorg och undrar lite patetiskt om jag skulle vilja ha någon annan utsikt än den jag har genom detta fönster, om jag hade – säg, två månader kvar att leva?

Frågan rymmer så mycket mer. Som – skulle jag vilja vara någon annanstans i livet? Har jag gjort rätt val? Är jag lycklig? Är det ens nödvändigt att vara lycklig? Detta pressande tvång.

Varför får inte livet bara vara lite småtrist? Det är ju det där små­trista, vardagliga som folk längtar efter när de är döende.

Med döden avhandlad kan vi gå över till krämporna. Förutom en svullen fot så vaknar jag numera på dåligt humör på grund av ett artrosknä. Ja, nu har man fått det också. Familjeortopeden sade det – bara rätt ut så där – när vi var på middag. ”Artros!” sade han med självklar min och tryckte ut ett tresidigt träningsprogram och stack i min hand. Jag blev helt paff! Va? Skulle vi inte prata om det? Kanske är det något annat? Artros? Jag? Som är så ung och rörlig! Eller, var …

Jag minns hur jag som femåring ­skuttade med ett skratt ur min säng, i gryningen, och lekte kiosk i garderoben tills pappa vaknade. Sedan satt jag på badkarskanten och dinglade med felfria ben medan han rakade sig, innan jag skuttade vidare på friska små knän ut i köket och hällde upp flingor och mjölk.
Nu är det slutskuttat. Och jag har till och med börjat åka hiss!

Det är syster E’s fel. En dag fick jag sällskap av henne genom porten. Ska vi ta hissen eller trappan undrade jag. ”Ja, jag är ju en hiss­tjej”, konstaterade hon lugnt. Wow! Kan man vara det? Jag åkte med, anpasslig och imponerad av hennes ­oneurotiska inställning till jakten på vardagsmotion.

Bilden av mig själv som den sportiga och aktiva håller på att krackelera. Vad ska jag nu satsa på? Jag får väl också bli hisstjej. Hisstant. Kanske kunde jag bli hisstantens röst. Ni vet, den som säger ”på väg upp” och ”våning sju” och sånt.

Man får anpassa sig efter sin kropp. Så är det bara.

Brevbäraren avbryter mina tankegångar när han smäller igen locket på brevlådan. Döden får vänta. Jag har inte hunnit förbereda mig så väl ännu.
Det mesta i mitt liv är liksom bara på­börjat. Barnen för små. Jag behöver mer tid. Men tiden kan vi inte påverka. Vi badar ju i tid, vet bara inte hur långt framme vi är på vår utmätta stig. Vi vet faktiskt ingenting.

Jag tittar ut genom fönstret. Gatan är tom. Himlen gråmulen. Jag tar en Ipren och linkar mot sängen.

Allt är småtråkigt. Bra.

ANNA SPENCER

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev