Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Krönika

”Rasism, inte finns väl det bland moderna läkare?”

Publicerad: 7 april 2014, 09:54

Ofta är vi nog inte alls medvetna om att vårt avvisande bottnar i skepsis och rent av rädsla, skriver läkaren Björn Olsson.


På en vårdcentral någonstans i Sverige jobbar det en verklig stjärna  till doktor. Han kom hit från ett annat land för många år sedan och  såväl av kollegor som av patienter är han mycket respekterad för sitt  goda omdöme, sitt stora medicinska kunnande och inte minst för sin goda  förmåga att ingjuta förtroende och respekt hos sina patienter.

Vi kom att tala om honom häromdagen, en kollega och jag. Då fick jag  veta att den här läkaren hade börjat sin karriär i Sverige med sikte på  att bli sjukhusläkare. Jag undrade hur det kom sig att han sadlat om och  blivit allmänläkare och fick veta att man på sjukhuset tydligen hade  tyckt att han inte passade som specialist. Jag blev mycket förvånad. Den  här doktorn, som talar utmärkt svenska för övrigt, skulle vad jag  förstår kunna lära sig vilken specialitet som helst och göra ett bra  jobb.

Det var nog bara vanlig rasism bland kollegorna  blev svaret. Jag  blev ännu mer förvånad över det svaret. Rasism, inte finns väl det bland  moderna läkare i Sverige i dag?

Så kom jag att tänka på en annan kollega som också kom från ett annat  land till Sverige för att jobba på en vårdcentral för några år sedan. I  sitt hemland var han en mycket framstående allmänläkare, han hade haft  flera förtroendeuppdrag fackligt, och även varit anlitad som  allmänmedicinsk expert av myndigheterna i sitt hemland. När han kom hit  kunde han inte ett ord svenska, men efter några månaders intensiva  studier var den bristen nästan helt avhjälpt. Han hade dessutom  kunskaper inom allmänmedicin och internmedicin som överglänste många av  mina svenska kollegors.

Men efter några månader på den vårdcentral han placerats på för att  skaffa sig svensk legitimation valde han att byta vårdcentral. Hans  handledare ansåg att han inte riktigt platsade bland kollegorna. Nu  jobbar han på en annan vårdcentral, där han trivs. Han har förvärvat  svensk specialistkompetens och hans kollegor och patienter tycker att  han gör ett mycket bra jobb.

Jag tror definitivt inte att svenska läkare, möjligen med enstaka  undantag, är rasister. Men jag är orolig att vår skepsis mot dem som  kommer hit från en något annorlunda kulturmiljö gör att vi inte alla  gånger ger dem en rejäl chans att få visa vad de kan.

Det är väldigt lätt hänt att vi förstorar deras enstaka misstag och  bortser från vad de tillför. Och när en utländsk läkare gör ett fel,  stort eller litet, ligger det nog nära till hands att vi förklarar det  med en annan kultur. Det krävs en så liten avvikelse från vår norm för  att de fördomar vi alla bär på ska bekräftas och förstärkas, och vi drar  slutsatsen att  den där konstiga doktorn kan vi inte ha på vår klinik .

Ofta är vi nog inte alls medvetna om att vårt avvisande bottnar i  skepsis och rent av rädsla för det främmande och annorlunda. Att vi är  högt utbildade läkare, och att vi uppfattar oss själva som upplysta och  toleranta tror jag inte skyddar oss från främlingsrädsla, eller till och  med främlingsfientlighet. Kanske är det just vår självbild som  upplysta, toleranta och moderna akademiker som hindrar oss från att se  våra egna brister?

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev