Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Krönika

”Rätt vad det är tar något ner en på jorden igen”

Publicerad: 23 juni 2014, 06:00

Kärnkraften och tiggarna klarar jag inte att lösa ännu – inte på egen hand i alla fall, skriver Anna Spencer, läkare i Skåne.


Vaknar upp till ännu en dag i paradiset. Ja, så känns det när solen skiner från en klarblå himmel och fåglarna håller morgonkonsert i parken. Jag äter frukost i trädgården.

Njuter av en stilla stund innan alla vaknar och dagens plikter tar vid. Det är skönt med stillheten. Ja, inte bara skönt, utan rentav nödvändigt. Jag har märkt att ju fler stunder i tysthet och ensamhet jag får, desto lugnare och klokare blir jag. Man kan inte forcera saker och ting i livet och alla frågor som snurrar i ens huvud får aldrig svar så länge man rusar fram och lastar in nytt. Det är så mycket i mitt huvud att axlarna har dragit sig uppåt – som för att skydda hjärnan!

Det är tankar om högt och lågt. Som hur det känns att varje dag passera tiggande människor och stålsätta sig mot ett underdånigt ”Hello madame, please!”. Varannan gång möter jag blicken och säger ”Hej, hej!”, varannan gång tittar jag bort. Pengar har jag slutat ge.

Känns så hopplöst. För mig alltså. Undrar hur det känns för dem?

Tänker på student buffén. Ska jag ha lax, eller? Kycklingfilé i skivor, pajer, goda såser, något vegetariskt. Men laxen har jag problem med. Vilken sort? Rökt, gravad, rimmad, sotad i kuber på små spett? Eller en paté. Eller inkokt? Jag blir galen!

Kan vakna mitt i natten och fundera på den där laxen. Tre dagar kvar och laxfrågan är ännu olöst. Liksom frågan om världsfreden, kärnkraften, de smältande glaciärerna och de tiggande människorna som lurar som en huvudvärk bakom varje gathörn.

Hemma snöar jag in på en feministisk hemsida. Man ska känna sin egen kraft. Under en övning ska jag gå in i mig själv och lyssna till mina djupaste önskningar. Om det inte fanns några begränsningar – vad skulle jag vilja uppleva? Vilja uttrycka? Uträtta? Vad skulle jag vilja bidra med till denna värld?

Jag får nästan svindel. Sa hon verkligen utan begränsningar? Mina önskningar blir stora och vackra och generösa. Så enkelt om man inte känner sig begränsad.

Det gäller bara att hålla fast vid de positiva tankarna. För rätt vad det är händer det något som tar ner en på jorden igen. Och så börjar tankarna snurra. Därför ska stunder av meditation upprepas.

Dagligen. Kanske flera gånger om dagen med ett liv i vårt tempo. Under stillheten klarnar medvetandet. Tankarna liksom sjunker till botten och man får sikten åter. Förstår intuitivt vad man ska göra.

Så länge jag sorterar mina sopor och pratar med mina barn och ser till att vi äter tillsammans varje dag så känner jag att världsfreden och glaciärerna har fått sitt.

Kärnkraften och tiggarna klarar jag inte att lösa ännu – inte på egen hand i alla fall. Och laxen – det blir nog små goda bollar rullade i grönt.

Och jag har precis uppfyllt en av mina önskningar. Alldeles själv. Jag har tagit kustskepparexamen och ska nu köpa mig en båt. Och segla iväg dit vindarna bär. På egen hand. Fri.

Vad ska du själv göra? Och om det inte fanns några begränsningar?

Relaterat material

”Jo, vi gör vårt jobb – fast på måndag”

”Jag ska försöka minnas schmocket från en bra boll”

”Ett ögonblicks reflektion kan hejda värderingen”

”Orden skulle aldrig komma att strykas över därför att det inte gick väl”

Det basala tycks ha blivit ointressant och tråkigt

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev