Regeringen borde tänka mindre på Love och mer på stimulans

Remissinstansernas sågning av Toivo Heinsoos förslag om ersättningssystem för den nationella taxan för läkare och sjukgymnaster är total. Trots det verkar regeringen beredd att driva förslaget vidare.

I korthet går förslaget, kallat lag om vårdgivaretablering, Love, ut på att etablera ett nytt system för den privata öppenvård som ligger utanför primärvården. Tanken är att den privata vårdgivare som vill bedriva öppenvård utanför vårdvalssystemen först ska få sin vårdidé godkänd av en ny statlig myndighet och sedan ska ta kontakt med det landsting där man vill verka och be om tillstånd att få etablera sig. Landstinget ska kunna säga nej, men bara om det har väldigt specifika skäl, till exempel att verksamheten redan bedrivs inom vårdvalet.

Förenklat kan man säga att kritiken inriktar sig på tre saker, två som är direkt partsbundna. Landstingen och Sveriges Kommuner och Landsting, SKL, är inte glada över att de inte helt självständigt ska få bestämma hur vården i deras område ska organiseras och betalas. Läkarförbundet, Vårdföretagarna och andra som vill ha fri etableringsrätt gillar inte att landstingen får någon form av veto.

Toivo Heinsoos uppdrag var i princip omöjligt. Regeringen ville både ha kakan och äta den, lite elakt kan uppdraget formuleras så här: Kom med ett förslag där systemet med den nationella taxan försvinner, se till att konkurrens och privata initiativ stimuleras inom öppenvården i samförstånd med landstingen, men de ska inte kunna säga nej och det får inte påverka vårdvalsreformen inom primärvården.

Att systemet med den nationella taxan har överlevt sig självt är uppenbart, samtidigt är det viktigt att de som i dag verkar inom systemet får en vettig och funktionell övergångslösning.

Sedan är den stora frågan hur mycket staten ska lägga sig i hur landstingen sköter sitt uppdrag. Med Love är tanken att tvinga landstingen att acceptera privata initiativ och etableringar om de bidrar till att öka konkurrensen eller till att utveckla och förnya vården. Det är lätt att instämma i kritiken från de tunga remissinstanserna som JO, Socialstyrelsen, Statskontoret och Konkurrensverket när de tycker att Love är otydlig och att det är väldigt svårt att förutse vilka konsekvenser den får. Regeringen har dock slagit dövörat till och fortsätter arbetet med Love – det är oroande.

Det är väldigt viktigt att konkurrensen och innovationskraften inom sjukvården stimuleras, men det behövs inte fler otydliga spelregler och ökad byråkratisering.

Mikael Nestius
chefredaktör