Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Lördag10.04.2021

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Krönika

Carl-Magnus Hake: Sans och balans om prostatascreening

Publicerad: 12 November 2015, 08:50

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.


Den stora nackdelen med det ofta diskuterade PSA-testet för tidig upptäckt av prostatacancer är överdiagnostik. Många män får en cancerdiagnos och många av dessa genomgår behandlingar som kan leda till livslånga biverkningar – trots att cancern inte hotat deras liv. Detta faktum har gjort att svenska myndigheter avstått från att införa organiserad PSA-screening.

I tisdags publicerades en svensk studie som man lätt kunde tro ändrade risk-nyttabalansen för PSA-screening, åtminstone att döma av den mycket entusiastiska medierapporteringen.

Det handlade om ett förfinat test som tagits fram av forskare vid Karolinska institutet. I en stor och välgjord studie på män i Stockholm kunde forskarna visa att testet ledde till en minskning av antalet falskt positiva svar, alltså biopsier av friska personer, med 44 procent, jämfört med att bara använda PSA.

Detta är självklart ett bra resultat, då prostatabiopsering är en krånglig procedur som kan leda till infektioner och inte minst oro för patienten. Så det nya STHLM3-testet bör kunna ha en gynnsam användning i den omfattande så kallade vildscreeening med PSA-test som pågår ute i sjukvården. Men hur påverkas då överdiagnostiken, som alltså är den största nackdelen med PSA-screening?

En del men inte jättemycket.

Den nya studien var designad för att hitta lika mycket cancer med högre risk, med ett så kallat Gleason score på 7 eller högre, som man gör med konventionellt PSA-test. På köpet visade det sig att antalet diagnostiserade lågriskcancrar även minskade med 17 procent.

I de stora randomiserade PSA-screeningstudierna har man sett att problematiken med överdiagnostik visserligen minskar ju längre uppföljningen varit. I den europeiska ERSPC-studien behövde ytterligare 27 män få en prostatacancerdiagnos för att förebygga ett dödsfall i sjukdomen efter 13 års uppföljning. I den svenska Göteborgsstudien var motsvarande siffra 12 efter 14 års uppföljning.

Bland dessa överdiagnoser i screeningstudierna gömmer sig också en hel del cancer som var av lite högre risk vid diagnos. Så om man rakt av applicerade en minskning av lågriskcancrarna med 17 procent så hade detta sannolikt inte substantiellt  påverkat risk-nyttabalansen. Det finns även andra invändningar, som tas upp av forskarna Ola Bratt och Alastair Lamb i en ledarartikel i Lancet Oncology. (Ola Bratt luftar dem också i Dagens Medicin.)

Forskningsledaren Henrik Grönberg hävdar dock att fördelarna med screening nu överväger nackdelarna. Och redan då STHLM3-studien inleddes deklarerade han tillsammans med ett dåvarande sjukvårdslandstingsråd att syftet var att göra ”diagnostiseringen av prostatacancer säkrare så att Sverige kan gå vidare med ett nationellt screeningprogram”.

Forskare har givetvis rätt att vara entusiastiska över sin forskning och i frågan om att införa prostatascreening finns det inget absolut sant svar. Men kanske ska man vara lite mer försiktig än som varit fallet här. Stor entusiasm skulle kunna misstolkas som ren marknadsföring, i synnerhet om vederbörande kan få royalties på försäljning av testet.

Vidare är det så klart journalisternas roll att inte bara okritiskt förmedla och upprepa åsikter från entusiastiska forskare, som en del medier gjorde i förrgår. Det är svåra överväganden för medelålders män när de ställs inför beslutet att ta prostatatest eller inte. Att bara presentera ljusglimtarna i forskningen med minimalt fokus på hur hela bilden har förändrats är att göra dessa män en otjänst.

Och apropå medierapporteringen så förekom uppgifter på olika håll om att Socialstyrelsen nu ska utreda om STHLM3-metoden ska införas som allmän screening. Korrekt är att myndigheten inom de kommande veckorna ska besluta om de nya resultaten föranleder en förnyad bedömning av det vetenskapliga läget. Om en sådan utredning sätts igång kan den vara klar inom sex till tolv månader enligt Arvid Widenlou Nordmark, enhetschef på myndigheten.

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Carl-Magnus Hake

Reporter

carl-magnus.hake@dagensmedicin.se

Dela artikeln:

Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev