Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Krönika

”Sjukvård är en lagsport – ibland gör backarna mål”

Publicerad: 28 november 2014, 13:00

Jag tänker just nu längs linjer. Kanske är det en yrkesskada. Vi jobbar ofta med skalor där vi ber våra barnpatienter kryssa...


... i om de äter skollunch ofta, ibland eller aldrig eller om en injektion inte känns ett dugg, ganska mycket eller gör jätteont. Våra patienter förstår och markerar blixtsnabbt, de har vanan inne från skolans utvecklingssamtal.

Mina skalor är reflektioner kring hur vi bedriver sjukvård. Låt oss som uppvärmning börja med den linje som illustrerar sätt att se på vårdbehov. I ena änden har vi fundamentet i hälso- och sjukvårdslagen: Vården ska gå till den med störst behov. Här ska vi som vårdgivare på olika sätt avgöra vem som har störst behov. I andra änden av linjen har patienten all makt, den som själv upplever sig ha ett behov får det tillgodosett.

Rör vi oss bara en bit längs behovslinjen ställs tysta kronikers önskemål mot det som brukar kallas tillgänglighet för personer med mer vardagliga bekymmer. Frågorna trängs. Hur skickliga är vi som vårdgivare egentligen på att se vem som behöver vad? Och hur skicklig är patienten på att avgöra sitt behov av sjukvård? Hur garanterar vi jämlikhet mellan människor?

En annan skala handlar om hur vi är som läkare. Den sträcker sig från artisteri i ena änden till standardisering i den andra. Här har vi ganska entydigt rört oss mot standardisering. De flyhänta giganterna har ersatts av alldeles vanliga läkare som arbetar med vårdprogram grundade på forskning och beprövad erfarenhet, vårdkedjor och processer. De ska garantera att det flyter för alla patienter, inte bara dem som hade turen att komma till rätt professor på rätt veckodag. Det här är bra, tror jag. Med standardiserade PM kan vi friställa tankekraft till de tillfällen där vi fortfarande behöver vara artister och improvisera.

Den tredje skalan spänner från personligt ansvar till ansvar i en roll. Här har vi också rört oss, från patientansvariga läkare till funktionsrader. Någon är  endo­skopi2 ,  akutdiabetes  eller helt enkelt  doktor blå . Schemapusslet läggs med renodlade akutrader, mottagningsplaceringar och interventionister, akuta och planerade patientflöden separeras. Sårbarheten har minskat. När doktorn blå är borta finns ett annat namn. Flödena stör inte varandra. Men komplexiteten blir enorm när uppgifter från organisationens olika delar inte får krocka så att den som föreläser för kandidater samtidigt ska leda jourronden, och när människor inte riktigt är varandra lika. Om man drar i en tråd spricker lätt hela schemat.

Jag tror att vi har gått för långt i vår strävan att renodla uppdragen till roller som vi turas om att ha. Sjukvård är en lagsport. I fotboll är det ibland backarna som gör mål, inte för att de inte vet vad de har för position, utan för att de fick bollen. Jag vill arbeta i en organisation där vi till varandra säger  jag tar den!  i stället för  det är inte mitt uppdrag , eller ännu värre, där vi behöver ha en serie möten för att bestämma vem som har vilket uppdrag, allt medan bollarna rullar förbi oss.

Och om vi frågar våra patienter är de helt klara över att de vill träffa  samma doktor varje gång , alltså doktor Larsson i stället för doktor blå.

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev