Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Krönika

”Små förändringar är inte direkt vårt varumärke”

Publicerad: 11 mars 2016, 08:00

Anna Spencer, överläkare i palliativ vård/ASIH Malmö.

Foto: Ludvig Thunman/Bildbyrån

Överläkaren Anna Spencer om omsorgsfulla och onödiga hälsokontroller och blind dyrkan av halvsnygg italiensk kirurg.


Dricker kaffe och läser mejl från moster. Hon har varit hos ”världens gulligaste diabetessjuksköterska, sorteras nu som dia­betes­patient, ska kallas årligen för kontroll, träffa en fotvårdsnånting men behöver ingen medicin eller behandling. Kosthållet var utmärkt förutom att jag helst ska äta ideligen och litet – vem hinner det? Och så kunde jag slopa sirapen i mitt frukosthälsobröd tyckte sjuksköterskan som påstod att man inte märkte någon skillnad i smaken. Bra förslag, tycker jag som gillar små men på sikt verkningsfulla ändringar.”

Jag skrattar högt åt den sista meningen som jag tolkar som ironisk men blir osäker. Moster är 81 år och kanske har sjukvården lyckats lura henne? ”Små men verkningsfulla förändringar” är ju inte direkt vårt varumärke, tänker jag.

Nej, här gäller ”kortsiktigt men kvantifierbart”. ­Ibland även farligt. Vi drämmer till med plaststrupar doppade i stamceller, vi putsar ständigt på fasaden till det förgyllda luftslott som New Public Management utgör och vi river, utan en blick bakåt, välfungerande hus. Vi stormar fram och delar osorterat ut allt från glittrande forskningsanslag in blanco till välmenta brödrecept!

Så här ser vården alltså ut 2016. Jag känner mig oroad. Omsorgsfulla (onödiga?) hälso­kontroller å ena sidan – blind dyrkan av en halvsnygg italiensk kirurg å andra sidan. Macchiarinis, Machiavellis och hyfsat vanliga makthavare med ansvar för patienter och ekonomi verkar liksom inte kunna låta bli att trollbindas och svepas med i de storslagna men ack så ihåliga drömmarna, vävda av uppblåsta egon. What’s-in-it-for-me-liksom?

Själv grubblar jag på hur länge det är medicinskt och etiskt försvarbart att ge palliativ cyto­statika till cancer­patienter? Hur länge ska vi fortsätta att ge blod åt en ständigt anemisk 90-åring? När är lagom lagom så att säga?

Och palliativ sedering, hur många behöver det? Hur många vet ens vad det innebär? Var, när och hur drar man gränsen till det ena eller det andra? Är det verkligen patienternas behov som styr? Eller är det våra egna behov av att ha rätt, bli bekräftade, vara duktiga?

Kanske kan experimenten med plast­struparna lära oss någonting så småningom. Fast jag är tveksam. Balansen har rubbats. Prestige och ekonomi väger i dag tyngre än medicin och etik. Jag tror att det hänger ihop med en förflackning av läkarrollen. Vi förmår inte längre kämpa emot den urholkade värdegrund som utgör vårdens funda­ment nu. Men vi vill gärna tro att vi gör nytta. Vi vill göra gott men riskerar att våra och andras egon ställer sig i vägen.

Lika säker som jag är på att mosters slopande av en matsked sirap i brödet inte kommer att innebära en ”liten på sikt verkningsfull” ändring, lika säker är jag på att vi har nya skandalrubriker att vänta. Under tiden försöker vi reparera skadorna från det senaste misslyckandet. Vi är ännu ganska långt ifrån den lärande organisation vi säger oss sträva efter.

Påtår, någon?

ANNA SPENCER

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev