Sommarjobbet kvar som ett trauma inom honom

Det kan handla om en patient på en vårdcentral, eller en svårt sjuk människa på en intensivvårdsavdelning. Det kan också vara ett möte som vi som vårdpersonal kanske inte reflekterar så mycket över, men som ger personen bestående minnen som kan både vara positiva och negativa.

För två år sedan fick min då elvaåriga son sitt första sommarjobb. Han skulle hjälpa grannen med lite trädgårdsskötsel och målning av stenar.  Han var väldigt exalterad över detta och såg fram emot att tjäna pengar.

När han kom hem första kvällen började han klaga över klåda på armarna. Nästa dag begav han sig i väg med samma beslutsamhet som dagen innan, men kom tillbaka med mungiporna långt nere.

Armarna gjorde ont i den starka sommar­solen sa han, och de var båda två rejält rodnade med små blåsor. Som den sjuksköterska jag är for jag i väg till apoteket och inhandlade diverse kylsalvor och annat. Det är en envis herre jag har till son och jag frågade honom nästa morgon om han verkligen skulle gå i väg och arbeta. Detta ville han prompt, men kom tillbaka bara någon timme senare.

På kvällen åkte vi in till akuten där det blev konstaterat att han fått andra gradens brännskador på grund av att han klippt ner en  Mose brinnande buske . Den är giftigare än jättebjörnlokan och jag fluffade kompresser i rasande fart klockan ett på natten på akuten. Vi fick en remiss i handen till handkirurgen i Malmö för omläggning och bedömning dagen efter.

Han var en tapper krigare som inte klagade när solen sken och han fick hålla sig inne. Han klagade inte heller hos läkaren dagen därpå. Där­emot kunde han inte bibehålla en tuff attityd när vi vid andra tillfället skulle lägga om de stora blåsorna han fått på händerna och armarna.

En läkare och en undersköterska klippte blåsorna på var arm och han blev lovad att de skulle sluta när han sa ifrån. Han pep till några gånger och jag hörde undersköterskan som var djupt inne i sitt arbete säga  Bara lite till .

När sonens stora gröna ögon var fyllda med tårar fick jag med bestämd röst säga att nu var det bra. Läkningen gick bra och allt löste sig till slut. I dag kan han över huvud taget inte titta på bilder från den tiden, och han vill absolut inte prata om det.

Jag som själv varit igenom många operationer var så klart noga med att vi skulle ventilera hur han mådde och så vidare, men något har satt sig som ett litet trauma inom honom.

Om det var hans egen självutnämnda tapperhet eller undersköterskans oförmåga att ha koll på sin patient vet jag inte, men jag vet att jag i dag tänker än mer på hur mitt agerande kan påverka dem jag vårdar som på grund av sjukdom fått sitt skyddsnät och sin integritet rubbad.