Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Krönika

”Svår uppgift att hitta vårdens framtida ledare”

Publicerad: 6 oktober 2014, 05:40

Vi högaktar alla en skicklig doktor och god forskare, men jag tror att en och annan ser sin chef som ett nödvändigt ont, skriver Annika Janson.


I en tid när landets unga begåvningar drömmer om att bli lättfotade managementkonsulter kan det vara värt att fundera över hur vi ska finna vårdens framtida ledare.

Dem vill vi gärna hämta ur de egna korridorerna. Att leda specialister brukar anses svårt, och vi som är läkare tycker om att ha chefer med samma bakgrund.

Läkare har tre typiska karriärvägar: kliniker, forskare eller chef. Fast ändå inte. Det är mer ett  och  än ett  eller . Chefssjuksköterskor har ofta mycket tyngre meriter och färdigheter än läkarchefer som aldrig riktigt vill, eller kan, eller bör, eller får, släppa sina andra göromål. Det är roligt att vara läkare, och få chefer vill helt hänga av sig bussarongen. Vi högaktar alla en skicklig doktor och en god forskare, men jag tror att en och annan ser sin chef som ett nödvändigt ont.

Jag är spelade tränare, brukar en kollega formulera saken.

Och han är typisk. En i laget blir chef över de andra. Förr i tiden var det oftast den med störst vetenskaplig och klinisk auktoritet som tog rodret. Namnkunniga professorer härskade oinskränkt över sitt revir, krigade med dem som utmanade, inspirerade många och skrämde bort några. De stred för sina patienter, brukar de säga, och på vägen såg de till att det blev ganska bra för alla inblandade.

Nu är våra stora och komplexa organisationer något annat. De auktoritära ledarna är borta. Det blev kanske lite tråkigare och omständligare utan dem, men också transparent och styrbart. Likt järnfilsspån strödda över en glasskiva ska vi som medarbetare orientera oss i samma riktning med hjälp av magnetiska värderingar och verksamhetsplaner.

Vi ska samverka och tänka på det gemensamma bästa, inte bara den egna kliniken. Att ta på Karolinskahatten, heter det hos mig.

En ärrad chef av den gamla skolan delar med sig av sin visdom: Se till att du får de resurser du behöver, gör dig av med surkartarna och se till att alla tycker det är roligt att gå till jobbet.

Vårdavdelningen har formulerat uppdraget mer i den nya tidsandan: Här vill jag få vård. Här vill jag arbeta.

I många andra branscher är chefsjobben eftertraktade och ger säkert stora möjligheter. Vi är mer tveksamma och det är alldeles begripligt. Vi har redan ett roligt jobb och kraven på de alldeles vanliga läkare som ska axla uppdragen i sjukvården är enorma.

Stora och små arbetsuppgifter blandas till en tuff brygd: de egna patienterna, rekryteringar, framtidsstrategier, ombyggnadsplaner, budgetäskanden, kaffemaskiner och kopiatorer, ansvarsärenden, kvalitetsregister, fakturor och medarbetaromsorger.

Min egen metafor är också från idrottsvärlden. Att vara förstalinjechef är som att cykla i klunga på landsväg. En person går upp och drar, och i klungan cyklar alla nära varandra för att det ska gå lättare. Sedan, helst innan den överenskomna farten sjunker, byter vi. Den som drog cyklar åt sidan och går in i klungan igen. En annan och pigg person går upp och lägger sig först.

Så vill jag tänka när jag efter sex år stiger av som förstalinjechef. Det är roligt med ledarskap. Men det är ännu roligare att vara barnläkare.

Relaterat material

Skuldbelagda läkare vill också skapa värde

”Ett ögonblicks reflektion kan hejda värderingen”

Jag blir en militant förkämpe för enkelrum

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev