Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Torsdag22.10.2020

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Krönika

Svår uppgift för personalen att våga blotta sig för andra

Publicerad: 13 Maj 2016, 13:45

Johan Persson, ambulanssjuksköterska på ambulansen Helsingborg.

Foto: Nils Jakobsson/Bildbyrån

Att öppna sig, berätta för andra och vara kreativ kan vara svårt. Men det är värt det, erfor ambulanssjuksköterskan Johan Persson som höll i en kurs för kollegorna.


Nyligen ansvarade jag och min arbetskamrat Mikael för en utbildning för all personal. Sammanlagt blev det 13 tillfällen à fyra timmar och inriktningen var systematisk kvalitets­utveckling. Det låter fullkomligt snustorrt men ni kan tro det blev liv i luckan.

Jag vill nog mena att ambulanspersonal i regel är autonoma individer och vana problemlösare, trots allt är det att lösa problem vi gör dagarna i ända, men när de kom till vår utbildning tog det alldeles stopp.

Först ville vi att de skulle vara aktiva, då vi ansåg att del­aktighet är viktigt, så under två avsnitt tankade vi av dem på förslag för att se hur de ville förbättra vår verksamhet.

Det ska sägas att vi bitvis haft en viss problematik på arbetsplatsen med lite dålig stämning och avsaknad av arbetsglädje, sådant som jag tror finns på de flesta arbetsplatser i dessa tider och som förmodligen bottnar i att många är slutkörda och frustrerade över vårdplatsbristens effekter. Jag tror också att en hel del bär på konflikter baserade på synen på sin yrkesroll och vad man är utbildad för, kontra hur arbetsuppgifterna verkligen är, eftersom karaktären på arbetet skiftat från akuta situationer till alltfler bedömnings­ärenden där patienten i många fall lämnas kvar hemma. I alla fall är det ofta så det pratas.

Vår verksamhetschef hade självklart synpunkter innan vi sparkade igång, han ville att vår personal under några minuter skulle berätta för varandra varför de gick till jobbet och att vi skulle bli mer reflekterande. Sagt och gjort, jag och Mikael tog de fyra avsnitten, storytelling, avvikelser, kvalitet och reflektion, och gjorde vårt bästa för att få samman en helhet. Vi blandade in både konstverk, dikter och övningar som bland annat syftade till att förstå vem man är och vart man är på väg, att vi är alla en del i något större och att vi tillsammans är ansvariga för vår utveckling. Flummigt, men ändå inte alls.

Det hela togs emot, milt sagt, väldigt negativt, i synnerhet det där med att berätta en historia, att vara tvungen att blotta sig men också att reflektera, ”det gör vi ju varje dag”. Tongångarna var ibland både höga och över gränsen, men resultatet blev förbluffande och väl värt det arbete vi la ner. De som ansträngt sig bjöd på fantastiska historier om hur de varit med och gjort skillnad och spred en stolthet som inte går att köpa för pengar. Detta avspeglades i hur många förslag som lämnades in och på deras förmåga att reflektera över sina brister och styrkor.

Många förslag handlade om att förändra det egna beteendet. I de grupper där det negativa var fortsatt rådande såg vi att förslagen dels inte var lika många, dels handlade väldigt lite om vad man själv kunde förändra.

Att hålla den här utbildningen var bland det svåraste jag gjort, men också bland det roligaste eftersom det bekräftade två saker: Att vi har en underbar arbetsplats och att allt är möjligt.

JOHAN PERSSON

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev