Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Krönika

Svårt att känna tillit när ingen begriper systemet

Publicerad: 21 september 2013, 05:30

Kan man lita på mig? Det har jag ruvat på sen händelsen vid bankomaten, på landet i somras.


Jag hade just hoppat ur bilen för att ta ut kontanter till flickornas veckopeng, när en tant med rollator hoade på mig.

”Tjohooo! Kan du hjälpa mig? Nu har jag väntat en halvtimme men de kommer ju aldrig och jag måste ta ut pengar. Jag begriper mig inte på det”, sade denna tillitsfulla mänska till mig, en främling.

Jag gjorde mig beredd att bistå med goda råd om knapptryckningar, men nej – hon tryckte både kort och en skrynklig handskriven lapp med koden i handen på mig och sade: ”Det ska vara 3 000 kronor”. ”Menar du 300 kronor?” försökte jag, men icke. Tanten skulle ha ut tusenlappar, med hjälp av en främling.

Alla möjliga kriminella scenarier vimlade runt i min hjärna – inte för att jag – och jag baxnade över denna fullständiga tro på mänskligheten år 2013. Eller var hon dement? ­Eller berodde det på det lilla samhället där man känner varand­ra?

Jag tänker på hur människor litar på läkare. Det är viktigt att förvalta förtroendet med respekt och omutlig integritet. Vår lojalitet ska ligga hos patienterna. Deras bästa ska styra våra handlingar. Kan man tycka.

Men det har blivit en himla hets i sjukvården, där den ena varumärkesstrategen efter den andra flåsar oss i nacken med sina missriktade metaforer utan att bidra till helheten. Och vi förvandlas till duktighetsoffer som söker kickar i form av ledningens beröm. Att utföra en kostnads­effektiv åtgärd har blivit som ett knark.

Tja, nu efter semestern känner jag mig helt avvand, har ingen abstinens, inget sug efter beröm. Alls.

Och, jag börjar tveka inför det ansvar jag har som individ i en organisation som är så oöverskådlig. Systemperspektiv i all ära, men det är inget att luta sig emot när ingen begriper systemet! Jag gör det knappt längre. Det liknar mest slumpmässigt hopfogade delar utan inbördes kommunikation. Ljusår alltså ifrån det lilla trygga samhället där alla känner alla. Men ansvaret ligger alltjämt på oss med en yrkeslegitimation.

Så jag känner så här: om det ibland skulle visa sig att lojalitet med organisationen är det bästa för patienten – så ok. Men för det mesta är det ju inte så och då vill jag följa min läkaretik.

Läkarens autonomi är en evig källa till irrita­tion och provokationer när den missbrukas för egen vinnings skull. Å andra sidan kan just autonomin, kopplad till ett etiskt förhållningssätt, borga för att det åtminstone finns en individ med ett personligt ansvar som vågar säga ifrån när det blir för orimligt.

Som nu. Jag vill inte vara gisslan i en sjukvårdsorganisation där själva språket utgör ett hinder mellan ledning och medarbetare. En gång för alla: Jag levererar ingenting. Jag vårdar. Försöker hjälpa. Patienter. Ni vet, människor. Som du. Och jag.

Och jag vill att man ska kunna lita på mig. Jag vill att världen ska vara precis så som tanten vid bankomaten tror att den är.

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev