Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Krönika

”Svårt att veta vad som verkligen gör nytta”

Publicerad: 5 maj 2015, 05:30

Allmänläkaren Björn Olsson filosoferar om nyttan, och ibland onyttan, man gör som vårdarbetare.


Författaren och musikern Svante Lindqvist har sagt: ”Det som du gör som du tror är viktigt är inte så viktigt som du tror. Men det kompenseras av det gudomliga faktum att det betydelselösa som du gör är mycket mer betydelsefullt än du någonsin anar”.

Det brukar jag tänka på när jag ser tillbaka på min yrkesbana, och även på min tid som krönikör här i Dagens Medicin.

För nog gör vi som jobbar inom sjukvården nytta ganska ofta. Men kanske inte alltid då vi tror att vi är som mest heroiska. Ibland gör vi nog till och med skada, trots de bästa ambitioner och avsikter.

Jag minns till exempel min tid som under­läkare på medicin­kliniker på olika ställen i övre Norrland. På 1970-talet satte vi mer eller mindre regel­mässigt dropp med Lidokain på alla patienter som vårdades för akut hjärtinfarkt. Vi följde EKG-övervakningen noggrant och så fort patienten uppvisade mer än fem kammar­utlösta extraslag per minut ökade vi dropp­takten. Sedan gjordes studier som visade att dessa heroiska insatser snarare var till skada än nytta för patienterna. De som behandlades på detta sätt löpte ökad risk att avlida i sin hjärtinfarkt. Men jag hade känt mig heroisk och nyttig när jag gick där på intensivvårdsavdelningen mitt i natten och skruvade upp dropptakten.

Jag kände mig också tillfreds när jag tidigt lyckades diagnosticera en cancer i bukspottkörteln hos en patient. Det visade sig vara till föga nytta för patienten. Cancern var av en särdeles aggressiv sort, och det gick som det gick trots intensiv och avancerad behandling enligt alla de senaste riktlinjerna.

Men ibland blev det ganska bra. En gång fick jag ett litet brevkort och en blomma från en ung kvinna jag knappast kunde komma ihåg att jag hade träffat. Hon hade besökt mig för att hon kände sig nedstämd. Det hade visat sig att hon levde i en destruktiv relation (en finare beskrivning av att hennes pojkvän var en skitstövel). Dessutom tyckte hon att hon hade det tråkigt på sitt jobb. Jag kunde för mitt liv inte komma ihåg hur vårt samtal hade utvecklats, men nu berättade hon att hon hade brutit upp, påbörjat en utbildning i en annan del av landet och mådde mycket bättre. Hon påstod att det var samtalet med mig som fått henne att ta dessa viktiga steg.

Ibland möter jag människor på stan som jag vagt kan känna igen. Det händer att någon stannar upp och hälsar glatt och berättar om vilket bra jobb de tycker att jag gjort när de konsulterade mig för 20 år sedan. Och på mitt gym ser jag ibland en man som jag vet att jag träffat på mottagningen för några år sedan. Jag minns inte mycket mer från den konsultationen än att jag reagerade på hans destruktiva livsstil och inledde en behandling för hans höga blodtryck. Nu ser han ut att må jättebra och motionerar alltså regelbundet. Och för att knyta an till en tidigare krönika: Nej, jag har inte skrivit ut något recept på motion till honom!

Med denna krönika vill jag tacka för min tid som skribent här. Det har varit lärorikt att försöka formulera mina tankar om mitt yrke. Kanske en eller annan text också stimulerat andra? ≈

Dela artikeln:

Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev