Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Krönika

”Tänk om vi hade akuta icke-akuta vårdplatser”

Publicerad: 10 september 2014, 10:52

Deras problem är att de blivit äldre, skriver Johan Persson, apropå patienterna som varken passar hemma eller på sjukhus.


För någon månad sedan var vi hemma hos ett äldre par som bodde ett par   trappor upp i en lägenhet. Det var helg och mitt i natten och   vårdapparaten, som ju i princip stängs ned på fredag eftermiddag, skulle   starta igen först om några timmar.

Mannens problem var flera, inga av dem var akuta. Hans yrsel och ostadighet när han klev upp från sängen var känd och utredd och det fanns ingen utsikt för farmakologisk behandlingshjälp – men han hade olägenheten att vara dubbelt så stor som sin fru. Hon kunde inte fånga honom om han skulle trilla och det hon tidigare kunnat, att fysiskt stötta honom till och från toaletten, var inte längre möjligt eftersom hennes styrka också försvagats.

Deras problem var att de blivit äldre.

Jag och mannen hade ett fint samtal, ett sådant där samtal när man lyssnar aktivt och där man ibland måste pausa och låta tystnaden tala. Vi skrattade tillsammans också, bland annat för att våra sympatier för fotbollslag skiljde sig åt och att inget av lagen var speciellt framgångsrikt, men vi landade i det allvarsamma. Han visste mycket väl åt vilket håll hans liv makade sig men han led inte av någon döds ångest.

Snarare såg han det nästan som ett välkomnande eftersom det liv han såg framför sig inte var något för honom att eftersträva. Jag upplevde aldrig att han var uppgiven eller att han släppt taget, tvärtom var han balanserad och analytisk. Vad han var rädd för var att falla och slå sig. Vem är inte det?

Deras hem var spartanskt inrett men de hade något väldigt värdefullt, de hade varandra, och hans önskan var att det skulle få fortsätta vara så in i det sista. Just därför hade han varit förutseende och ordnat så att de stod i kö till en plats på ett boende där de kunde fortsätta leva ihop tills döden skiljde dem åt, samt för att få den hjälp och stöd som de behövde.

Det var vackert tänkt och jag hoppas att det blev så, jag vet nämligen inte hur historien slutade. Vi lämnade dem efter att gjort en plan tillsammans, en plan som varken var värdig eller optimal men det var den plan som efter flera samtal med läkarstöd och hembesöksbil var minst dålig. Planen var att de skulle ta sig med sjukresa till vårdcentralen måndag morgon efter att klockan slagit åtta. Varför kan man undra, för att i alla fall remitteras till akutsjukvården, som han inte hade behov för? Om detta inte skulle fungera var plan B att de skulle beställa en ambulans för att ta sig dit, vilket inte heller var riktigt rimligt.

Vi pratar ofta om vårdkedjor. I detta ärende, och andra liknande fall, finns inte tillstymmelse till en. Det är mer än beklagligt.

Nog borde det finnas ”akuta ickeakuta vårdplatser” inom den kommunala omsorgen så att våra hjälpsökande får sina behov uppfyllda när de uppstår. Jag vet inte om detta är svårt att skapa men det borde finnas. Det skulle spara pengar och minska trycken på sjukhusen.

Om inte annat vore det en rent medmänsklig gärning.

Relaterat material

Ingen trodde att denna utveckling var möjlig

”Orden skulle aldrig komma att strykas över därför att det inte gick väl”

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev