Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Krönika

Petra Hedbom: Till slut landar ohälsan i allas knän

Publicerad: 12 december 2018, 05:00

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.


När jag gick i grundskolan var att gå till bup lika främmande som ett sportlov i Thailand. Det var 80-tal och ”bup-barn” var i princip ett skällsord vi slängde oss med när någon stökade mer än snittet i klassrummet.

Jag hade ingen aning om vad det faktiskt innebar att vara i kontakt med bup. Ryktet gick att en tjej i parallellklassen slutade prata efter att hon varit där.

Även om kontakter med barn- och ungdomspsykiatrin förmodligen inte är något man skrävlar om i dag heller, har det skett en förändring. Synen på psykisk ohälsa är annorlunda i dag och det är ett begrepp som många unga känner till. Mitt intryck är också att fler unga talar öppet om att de mår dåligt.

Men att fler barn och unga mår dåligt, vilket det mesta tyder på, är knappast något annat än en katastrof och faktiskt också ett riktigt dåligt betyg på oss vuxna och samhället vi har skapat.

Samtidigt är det positivt att fler unga är benägna att söka hjälp och prata om sina problem. När det steget är taget, när man sträckt sig ut efter hjälp, behöver det finnas någon som tar emot. Att köerna till bup är långa, med väntetider upp till flera månader för dem som sökt hjälp är inte okej.

Att någon som ringer för att få stöd, efter en längre telefonkö får knappa in sitt nummer för att senare bli uppringd och vid det samtalet boka en tid som det kommer en kallelse till – per post – då tappar nog vem som helst sugen. Exemplet är hämtat från en så kallad första linjens mottagning, alltså den verksamhet som barn och unga först ska möta när de mår dåligt, helst inom sju dagar.

Sen är frågan om inte resten av oss behöver rycka upp oss och se till att stötta dem som behöver stöd. Ing-Marie Wieselgren, samordnare för Uppdrag psykisk hälsa på SKL, uttrycker det som att vi hamnat i ett läge där vi behöver experter till allting – snickra, städa och även till att trösta. ”Det behövs fler knän att sitta i”, säger hon.

Den psykiska ohälsan tycks jäsa som en lussebullsdeg i alla åldrar. Kanske är det så att vi vuxna, med egna yttre och inre krav, klimatångest och jobbstress, inte mäktar med att möta de unga i vår närhet som mår dåligt? Självklart ersätter inte ett tröstande samtal professionell hjälp när sådan behövs. Men det kan knappast skada.

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Petra Hedbom

Teamledare

petra.hedbom@dagensmedicin.se

Dela artikeln:

Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev

Se fler branschtitlar från Bonnier News