Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

måndag17.05.2021

Kontakt

Annonsera

E-tidning

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Krönika

”Tilltron bör vila på ärlighet och ansvarstagande”

Publicerad: 11 september 2015, 08:00

Sorg är så långt ifrån glädje och förälskelse man kan komma, skriver Johan Persson i en krönika.


För över hundra år sedan myntade Marie von Ebner-Eschenbach att: ”Dagens insikt kan vara dotter till gårdagens misstag”. Även om min kunskap om vem Marie var är starkt begränsad tycker jag att innebörden av hennes ord har en viss densitet.

Tittar vi bakåt på sommaren som passerat så blev den för många precis den skräckarbetssommar som förutspåddes. Hur den kommer att analyseras och hur bemanningsproblematiken och dess efterdyningar kommer att hanteras och hur alltsammans i förlängningen kommer att påverka vården i stort vet vi ännu inte, lika lite som vi i nu­läget faktiskt vet om de patienter som utsattes för stängda avdelningar, flyttade operationer och stängd akutmottagning har drabbats fysiskt. Om patientsäkerheten varit ur spel.

Vad vi dock vet är att inskränkningen kommer att bli ett normaltillstånd en tid fram­över på flera arbetsplatser. Om än det medges att det varit tungt och besvärligt för personalen sägs det att ingen patient har tagit skada. Det låter märkligt. I synnerhet med vetskapen om att det har saknats cirka 5 000 vårdplatser. Men vi får hoppas att det är så, att uttalandena inte är för att skönmåla då jag tror att både allmänheten och vi ”inom väggarna” mår bäst av att ha en fortsatt tilltro till sjuk­vården. En tilltro som bör vila på ärlighet och ansvarstagande.

För mig och mina arbetskamrater tog sommaren en annan vändning när en kollega hastigt gick bort. Ena sekunden dålig och läggs in akut men skojar och försöker hålla humöret uppe. Nästa sekund en sjukbädd tom på liv. Sorg är verkligen så långt ifrån glädje och förälskelse man kan komma. För mig är sorg och saknad, förutom allt det där som det är för dig förmodar jag, ett tomrum som lämnas kvar. Ett tomrum som tar lite tid att möblera.

Förmodligen är det också syftet. Och ofta blottar det sådant jag inte alltid lade märke till när allt var som innan förändringen skedde. På kvällen samlades vi som kunde, och det var många för att vara i semestertider, för en minnesstund. Det gav perspektiv på många sätt. När vi satt där tyngda med det där speciella och vad jag tror unika kittet mellan oss, liknade någon utifrån oss vid en slags familj och visst finns det likheter: Vi skrattar högt tillsammans, vi gnabbas, vi stångas och vi ställer krav på varandra och vi kramas och vi gör det före och efter händelser som är både vardagsmat och långt utöver det vanliga. Kanske är det viktigt att ta reda på vad det är som gör att den här typen av sammanhållning uppstår? I alla fall är det nog det som gör att jag stannar kvar trots alla mindre bra saker som vill dra mig härifrån.

Det får mig också att undra över om svaret på att lösa bemanningen finns där, i de tomrum som utgörs av tusentals gapande patientsängar. Det krävs dock att vi erkänner problematiken som misstag, där­efter att vi ser utmaningen som en möjlighet. Allt fler sjuksköterskor väljer bort svensk sjukvård. Låt oss inte välja bort att se orsakerna till det.

JOHAN PERSSON

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev