Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Fredag16.04.2021

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Krönika

”Valet mellan liv och död tungt för sjuk och anhörig”

Publicerad: 8 Februari 2014, 09:16


Det är en sen kväll och kaoset som varit börjar lägga sig på avdelningen. Stämningen är tyngd av sorg som äntligen kan få komma till tals, och förvirringen är stor över att det nu var dags att gå vidare utan den Kära.

Jag är med som stöd och för att försöka svara på de frågor som oundvikligen väntar inför den stora tomheten.  Hon var ju inte så gammal , hör jag någon säga nästan lite anklagande. Lite längre bort i rummet hör jag:  Men hon var ju 87 år gammal .  Ja, men nu förtiden lever man längre , hör jag igen från den första.

Jag stannar upp i min tanke och sneglar på läkaren i rummet som också ser ut att fundera lite extra. Dessa meningar följer med mig hem och vill inte riktigt försvinna, och jag landar i nya frågor. När är det ok att dö? Vem lever vi för? Jag tänker på läkarna som har det yttersta ansvaret för vården kring patienterna, och hur svårt det måste vara för dem att prioritera och ta beslut.

Vi har hamnat i en tidsålder då vi kan göra väldigt mycket. Hjälpmedel, mediciner och drastiska resurser gör att vi eventuellt kan leva länge, men det viktigaste måste handla om livskvalitet: Om en person känner livskvalitet, oberoende av den situation den är i, så är det avgörande för den fortsatta vården. Förr kunde vi kanske inte välja utan fick acceptera den situation vi hamnat i, men nu däremot ska vi som svårt sjuka ta ställning till om vi tycker vi lever ett innehållsrikt liv, eller så ska anhöriga ta beslut utifrån den sjukes tidigare utsagor.

Kanske har man i familjen aldrig berört dessa frågor, vilket lägger ett stort ansvar på närstående som kan leda till orimliga ställningstaganden. Jag tycker själv det är ansträngande med alla de val jag ska förhålla mig till i den fas jag befinner mig i. Det handlar om elleverantör, banker, fonder, barnuppfostran och så vidare.

För några år sedan hade jag en period då det var lite väl många beslut som låg på mina axlar och jag stod en dag på en hamburgerkedja och skulle beställa mat. Även där radades det upp valmöjligheter och jag skulle ta beslut om vilken läsk jag skulle ha, storlek på hamburgare och pommes och mitt inre trillade ihop samtidigt som jag lade min överkropp på disken och bad den stackars tjejen bestämma åt mig. Hon tittade något förvirrat på mig och stannade upp i sin invanda monotoni. Jag lyfte mitt trötta huvud från disken och meddelade henne att jag inte skämtade. Jag hade tagit nog med beslut denna dag så nu fick hon bestämma vad jag skulle äta.

Det är numera ålagt patienter och anhöriga att besluta om vård/ickevård och där är läkarens ord en rekommendation snarare än ett faktum. Det är svåra saker att ta ställning till och kan lätt skapa ångest eftersom kunskapen ligger på ett ställe och besluten på ett annat, även om det är bra att gemene man blir involverad och känner ansvar. Det är en svår balansgång där jämvikten kanske fortfarande förutsätter en stabil grund.  Jag hade tagit nog med beslut så nu fick hon bestämma vad jag skulle äta.

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev