”Var kan jag lämna in en orosanmälan för vården?”

Känner stark oro. Funderar på att skaffa höns. Behöver något som håller mig på jorden. Men det faller nog på att man inte får ha tupp. Hönsen blir stressade utan en tupp som håller vakt.

Känner stress. Vem håller vakt i sjuk­vården? Vems röst är stark nog att tränga igenom dyrkonsulternas konceptkackel? Vem kan skicka en välgörande trumpetstöt så det sprätter till i hörselbenen på politikerna? Kanske vill de inte lyssna? Tanken skaver.

Ibland ser jag sjukvården som en stor dysfunktionell ­familj. Karriärföräldrarna har dumpat de minsta på livstidsdagis och lämnat makten till fartblinda tonåringar. Som slirar lite på målet patienten i centrum, vilket nu betyder patienten i kläm. ”Jamen orka”, säger de. ”Centrum-ish”.

Känner olust. Det saknas insikt. Sängplatser. Det råder omsorgsbrist. Vart kan jag vända mig med en oros­anmälan?

När enstaka läkare säger ifrån – gör det nytta? Eller filtreras våra röster bort av mottagaren som är inställd på en annan kanal? När en hel grupp uttalar sig i pressen? Hörs vi då? Hur många krävs för att höras?

Vems larmrapport väntar alla på?

Medborgarna väntar nog på att vi ska säga ifrån. Vi väntar på experterna. Experterna? Är det inte vi som är experterna?

Där kan vi sitta och ruva. Under tiden salu­förs Revolutionerande Förändringsverktyg ”för att möta motstånd och motivera medarbetare vid omorganisationer”. En felsatsning. Som varken genererar vård­platser eller sjuksköterskelöner. Smarta koncept ökar bara föraktet och frustrationen hos redan hårt prövade sjukvårdsarbetare.

Kunskap ger makt. Men när makten saknar kunskap? Då ersätts den med annat på ”k”. Kontroll. Konsulter. Koncept. Katastrof.

Ledare utan gränser slaktar sjukhus med yviga hugg och sitter sen och putsar på varumärket. Som snart är genomskinligt av allt putsande.

Så länge politiker rekryterar ledare utan kunskap om kärnverksamheten monteras den ned bit för bit. Stuprör ersätts av stup. Alla kan falla. Plastpapporna skrämmer familjen och gör vården osäker. Kan vi inte sätta oss ner och prata om det? Måste vi ha visselblåsare för att få kontakt inom familjen?

Känner sorg. Det saknas tillit till professionen. Utan tillit överlever inga relationer. Eller patienter. Dags att kärleksstrejka? Eller skiljas.

Vi som har separationsångest – och ännu inte flytt till Saudi eller börjat odla svartkål på Österlen – riskerar gå ner med skeppet. Costa Concordia i repris. Det stolta flaggskeppet gick på grund medan man vänslades med konsulterna på kommandobryggan.

Mamman i mig får lust att huta åt de där pojkarna och flickorna som fått för stort spelrum, för fri uppfostran, fått ta hand om barnbidraget innan ansvarskänslan mognat fram. Alla skulle få utegångsförbud tills de städat sina rum, gjort sina läxor, sagt förlåt och satts i hårt arbete tills skadorna var reparerade. Trumpetstöt!

Känner lugn. Kanske blir det höns ändå? På Österlen.

ANNA SPENCER