Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Krönika

”Var rädd om oss som är emotionellt engagerade”

Publicerad: 10 mars 2017, 08:18


Vi smäller sällan igen dörren. I stället blir vi sårade, ledsna och tappar motivation. Det är nästan som en slags kärleks­relation som vi har med vårt yrke.

Av författaren Lasse Berg och hans studier av de tidiga människornas liv på savannen har vi lärt oss att människan hade allt att vinna på att vara en nyfiken, samarbets­inriktad och social varelse. Vi är inte krigiska i grunden, vi är snälla.

Vi som valt att arbeta i sjukvården är trogna vårt grundprogram. Vi gillar känslan av att göra nytta och vara betydelsefulla i andra människors liv. Fördelarna med vår typ av personlighet på en arbets­plats är uppenbara. Vi är ofta flitiga, lojala och samarbetsinriktade. Vi anstränger oss även i möten med patienter vi inte självmant hade valt att träffa.

Nackdelarna med att vara känslo­mässigt motiverad i sitt arbete är svårare att sätta fingret på, men de finns. Vi smäller sällan igen dörren. I stället blir vi sårade, ledsna och tappar motivation. Det är nästan som en slags kärleks­relation som vi har med vårt yrke.

Och därför reagerar vi så starkt när någon rumsterar om i det vi är stolta över. Jag vet och tror att förändring är nödvändig. Stilla­stående är farligt. Men min spaning är att en del av de förändringar som nu sker i vården tär hårt på vårt emotionella engagemang, det som är själva kärnan i våra yrkesval.

Som den nya organisationsmodellen på Karolinska. Om du kommer hem och din partner plötsligt har gjort om ordningen i köket (”städgrejorna i garaget för vi städar ändå aldrig, och kopparna bredvid kannorna för de börjar på k, och allt som är av glas i skåpet till höger”) så att alla de samband ni arbetat fram genom åren gått förlorade, hur reagerar du då?

Blir det ”tack älskling, SÅ bra!”, eller blir det ”men, hrmmf, vi kunde väl pratat om det, alltså, jag tyckte att det var bra med kastrullerna bredvid spisen och vi städar ju faktiskt ibland och är det inte platser vi har ont om egentligen …”

Jag kände inte igen mig i beskrivningen av vården hos oss med ”ojämn kvalitet, stuprör och schakt” utan tyckte att vi stretade på ganska bra med öppna jämförelser, teamsamverkan, kvalitetsregister och ständiga förbättringar. Så då undrar jag lite sårad; såg ni det, innan ni gjorde om i köket? För nu blev det himla rörigt. ”Det blir fler grupparbeten än det finns timmar på dygnet”, suckade en chef.

Mitt andra belägg är våra e-mailadresser. En petitess kan tyckas, men för vems skull behövde jag byta från karolinska.se till sll.se? För att det blev enklare för it-människorna? Jag är ju stolt över att arbeta på just Karo­linska och ser mig som en liten, måhända fattig, ambassadör för varumärket. Nu blir jag mindre stolt och dessutom är det opraktiskt när jag blandas ihop med andra personer som heter som jag i landstingets stora värld.

Mitt tredje belägg är de administrativa ytorna. Vi är gudbevars inte det enda företag som har gjort samma förändring och gått från personliga arbetsrum till generiska arbetsplatser. Nu förväntas vi vara entusiastiska i arbetet med att skapa bästa möjliga rumsutnyttjande. Men då är vi redan lite sura. Vi vet inte var vi har varandra, och hämmas av långsam teknik och allmän trängsel. Så vi tjurar när vi ska fylla i excel­ark om var vi arbetar under veckans timmar och gå på möten om rumsfördelning.

Om ni frågar oss hur vi har det? Då kommer vi med starka emotionella band till jobbet att le vackert och svara så här:

– Bra, tack! Men snälla, stör oss inte. Låt oss arbeta i fred.

ANNIKA JANSON

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev

Se fler branschtitlar från Bonnier News