Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Onsdag21.10.2020

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Krönika

”Varför vill någon frivilligt utsätta sig för det där?”

Publicerad: 13 December 2019, 09:16

Susanna Sandberg är läkare på hudkliniken vid Centralsjukhuset i Karlstad.

Foto: Fredrik Karlsson/Bildbyrån

Det är ingen som tittar på min näsa. Det är faktiskt lite märkligt, tänker jag. När dagarna går framträder blåmärkena tydligare i ansiktet. Det ser hemskt ut, tycker jag. Men spanjorerna ler. Susanna Sandberg berättar om sina äventyr på hudläkarkongressen i Madrid.


Jag har just kommit till Madrid för att delta i den europeiska hudläkarkongressen när jag krockar med en glasdörr och får åka taxi till akuten. Blodet forsar från näsan både på in- och utsidan och jag är säker på att den är bruten. Den spanska doktorn som limmar och tejpar ihop såret försäkrar dock att näsan bara är stukad.

Visst, det kunde varit värre men jag har ändå mest lust att åka hem. Men det gör jag förstås inte, utan tvättar bort resten av blodet, byter kläder och åker till kongressen, med plåster och blåmärken i hela ansiktet.

Ingen kommenterar min näsa, utom några svenska hudläkare jag känner. För övrigt passerar det helt obemärkt. Det är ingen som tittar, eller ser undrande ut. Det är faktiskt lite märkligt, tänker jag. När dagarna går framträder blåmärkena tydligare i ansiktet, och de blodiga vita plåsterremsorna ser allt mindre fräscha ut. Det ser hemskt ut, tycker jag. Men spanjorerna ler.

Trots min mosade näsa tycker jag ändå att det blir några bra dagar. Jag får höra många bra föredrag med nya rön om hudcancer, psoriasis och andra hudsjukdomar, som jag och därmed även mina patienter kommer att få nytta av hemma på kliniken. Jag är nöjd.

Sista dagen går jag in i lokalen där läke-medelsföretagen har sin utställning för att hämta ett utlovat USB-minne med abstract från kongressen. De flesta läkemedelsföretag som gör reklam för läkemedel mot psoriasis och andra hudsjukdomar håller på att packa ihop, men firmorna som säljer utrustning för kosmetiska ingrepp är fortfarande verksamma. Den sista kongressdagen, då vi offentliganställda svenska hudläkare reser hem, kommer nämligen ägnas åt det som Socialstyrelsen kallar att ”förändra eller bevara utseendet hos en människa”. Då står ”botox” och ”fillers” på programmet.

Planlöst vandrar jag runt ett varv. Några unga kvinnor gör reklam för en ansiktsgelé med blåa glitterflingor. ”Vad använder du för ansiktsrutin i dag?” frågar de. ”Tvål”, säger jag och de skakar på huvudet.

Sedan råkar jag se en video där en kvinna får nålar instuckna i ansiktet och halsen, med trådar i. Utan att tveka förs nålarna in och trådarna dras åt, för att strama upp ansiktshuden, antar jag. Jag tänker på alla nerver och kärl som går i ansiktet. Varför vill någon frivilligt utsätta sig för det där? tänker jag.

Nästa gäng jag snubblar över är några tjusigt klädda människor med lila stavar i händerna. Några sitter ned vid små runda bord och håller stavarna mot sina ansikten. Stavarna skickar ut någon form av ljus, verkar det som. Aha, det är en lampa för lokalbehandling av psoriasis i ansiktet eller på svårbehandlade lokaler, tänker jag. En försäljare skyndar fram och viftar med en lila stav. ”Vill du pröva? Det stärker upp kollagenet i huden” säger hon, nu några decimeter från mitt ansikte. ”Åh, du har opererat näsan”, fortsätter hon. ”Vad snyggt det blev! You look gorgeous”.

”Tack för det!” svarar jag. ”Och kollagenet mår också bra”.

SUSANNA SANDBERG

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev