”Varierande kompetens hos tolkar utgör en risk”

Inte alla patienter talar svenska. För dessa patienter behöver vårdpersonal ta hjälp av tolkar för att erbjuda jämlik vård.

Jag talar arabiska. Men jag kom till Sverige från Palestina som fyraåring och min arabiska har inte utvecklats nämnvärt sedan dess. Jag har ett litet ordförråd vilket gör att språkliga nyanser går mig förbi, detaljer som kan vara viktiga ledtrådar i den psykiatriska bedömningen. Min arabiska räcker helt enkelt inte för att ta en fullvärdig psykiatrisk anamnes.

Därför tar jag ofta hjälp av tolk när jag träffar arabisktalande patienter. Men det sker alltmer sällan eftersom jag noterat att kvaliteten på tolkar varierar kraftigt och tyvärr ofta är bristande. Att jag ändå behärskar arabiska medför nämligen att jag faktiskt kan bedöma hur kompetent tolken är.

Ibland är tolkens svenska sämre än min arabiska. Jag har noterat att det är väldigt få av de tolkar som jag använt mig av som översätter ordagrant. Många omformulerar ­eller samman­fattar mina frågor och patientens svar på ett sätt som riskerar att ändra informationens innebörd.

Vid ett tillfälle hade jag särskilt svårt att förstå vad den arabisktalande patienten försökte förmedla. Tolken hade däremot inte samma problem. När han översatte till svenska ­verkade patienten föra ett ganska adekvat och logiskt resonemang.

När mina femton svenska ord blir något som mer liknar fem ord på ett okänt språk blir jag misstänksam

När jag senare frågade tolken om inte han hade svårt att förstå patienten visade det sig att han hade upplevt att patienten var förvirrad och att han fick kämpa för att översätta till förståelig svenska. Det visade sig att patienten var psykotisk och att han talade osammanhängande, vilket säkert är en utmaning för vilken tolk som helst. Nu har jag för vana att förhöra mig om tolkens upplevelse av patientens sätt att uttrycka sig.

Men när jag som tolkanvändare inte talar patientens språk kan det förstås vara svårare att bedöma hur väl tolken sköter sitt uppdrag. Ibland är det dock ändå tydligt att kvaliteten brister. Som när tolken för en dialog med patienten innan översättningen kommer mig till del. Jag vill inte att tolken på eget initiativ ber patienten förtydliga. Det är en översättning av språket jag önskar, inte en tolkning av informationen.

Ett annat tecken som får mig att misstänka att kommunikationen tar skada är när tolken fattar sig betydligt kortare än jag själv gör. När mina femton svenska ord blir något som mer liknar fem ord på ett okänt språk blir jag misstänksam.

Det är olyckligt om kommunikationen mellan patienter och vården är beroende av tolkar med slumpmässig kompetens. En för låg nivå leder till missförstånd och utebliven information samt orsakar onödiga risker för patienten.

Enligt patientlagen har patienten rätt till individuellt anpassad information utifrån språklig bakgrund. Det kan jag med de tolkresurser jag i dag har till mitt förfogande inte erbjuda. I förlängningen riskerar jag att ge sämre vård till patienter som inte talar svenska.

ADEL ABU HAMDEH