Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Krönika

”Vete katten om jag skulle välja allmänmedicinen”

Publicerad: 20 oktober 2014, 04:30

Trots att han tycker att yrket i sig är så roligt och stimulerande, är inte Björn Olsson säker på att han skulle ha blivit allmänläkare i dag.


Om du var en ung läkare i dag och skulle välja specialitet, skulle du då välja allmänmedicin?  frågade mig en vän och kollega häromveckan. Min första tanke var att svara ja. Jag har aldrig ångrat att jag blev allmänläkare. Att få arbeta självständigt, och att få träffa alla sorters människor med alla sorters medicinska och mänskliga problem har varit oerhört berikande för mig. Jag har svårt att över huvud taget tänka mig ett annat yrke som är så allmänbildande när det gäller människokunskap som just allmänläkarens.

Men så började jag fundera på frågan ett varv till. När jag i mitten av 1970-talet valde allmänläkarbanan var tiderna annorlunda. Arbetsförhållandena var definitivt inte bättre. Jag minns att jag som AT-läkare långa tider fick arbeta som enda läkare på en liten vårdcentral. Den som var utsedd till min handledare arbetade på en annan vårdcentral och dit kunde jag ringa om det var något jag kände mig osäker på. Jour gick man ungefär en gång i veckan och då var man den ende läkaren i tjänst på sjukhuset.

Å andra sidan kände jag mig verkligt uppskattad av såväl patienter som medarbetare på vårdcentralen och av landstingsledningen. Det kom en broschyr från sjukvårdens makthavare där framtiden utmålades i ljusa färger. Stora resurser skulle överföras till primärvården.

Så skedde också. Under slutet av 70-talet och början av 80-talet byggdes det en mängd vårdcentraler och nya distriktsläkartjänster tillkom. Vi var många unga läkare som lockades av denna framtidsbransch. Att äldre kollegor på sjukhusen var skeptiska tog vi med ro. Vi hade ju stöd bland dem som styrde sjukvårdspolitiken. Vi kände verkligen landstingsledningarnas och de centrala myndigheternas stöd i ryggen. Vad gamla mossiga överläkare på sjukhusklinikerna tyckte brydde vi oss därför inte så mycket om. Det var också lönsamt för landstingen att bygga ut primärvården med det ersättningssystem som rådde fram till mitten av 80-talet.

Vi engagerade oss hårt och byggde upp välfungerande vårdcentraler runt om i landet. Närhet, tillgänglighet, kontinuitet och kvalitet var nyckelord.

Nu är bilden av primärvården en annan. Tillskottet av nyutbildade allmänläkare svarar långt ifrån mot behoven som uppstår när vår generation lägger av. Förtroendet för landstingen som arbetsgivare och som finansiär av primärvården sviktar betänkligt. Många läkare upplever sig som styrda, kontrollerade och misstrodda, samtidigt som arbetsbördan blir allt tyngre. Allt sjukare patienter slussas över till vårdcentralerna utan att resurser i form av läkare tillkommer. Få unga läkare väljer i dag att ta fast anställning i varje fall på landstingsdrivna vårdcentraler. På den vårdcentral där jag vikarierat denna vecka fanns för några år sedan fyra ordinarie specialistutbildade allmänläkare. I dag finns ingen fast läkare kvar. Och så ser det ut på många håll. Det vete katten om jag i dag som ung läkare skulle välja allmänmedicinen. Trots att yrket i sig är så roligt och stimulerande.

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev