Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Krönika

”Vi behöver bli sedda och bekräftade på jobbet”

Publicerad: 26 oktober 2014, 08:00

Har du tänkt på att varje arbetsdag också är en dag i livet? Alltså, tänkt på frågan på riktigt? undrar Johan Persson.


Eftersom många undrar: Ja, jag bestämmer själv vad jag skriver om. Och ja, jag kan skriva om vad som helst i en krönika. Nästan. Men helst ska det beröra, nå någon slags igenkänning eller väcka något inom dig. Tycker jag. Det blir som ett färdigtuggat tuggummi annars för dig som läser.

Enda kravet på dessa krönikor är egentligen att ämnet måste ha en koppling till det vi kallar vården, vilket kan innefatta ganska mycket. Ibland till och med mer än så. Men ganska ofta skiljer det mer mellan oss som befinner oss inne i vårdbubblan än vad som förenar. Vissa arbetar med det friska, några arbetar i privat regi, många har aldrig någon patientkontakt och somliga arbetar med sådant vi andra inte förstår oss på.

Någonstans är vi ändå lika i våra olikheter, alla har vi både åsikter och synpunkter på vår arbetsmiljö och på verksamheten vi arbetar inom.

Men har du tänkt på att varje arbetsdag också är en dag i livet? Alltså, tänkt på frågan på riktigt? Jag vill mena att tanken gör något med en när den väl har fått fäste. Inte för att jag grunnar mycket över det heller, dagarna går ju så fort och morgondagen är alltid så självklar.

Fast nä, inte alltid. När jag blir påmind om det börjar i alla fall jag att fundera, dels på hur vi själva kan medvetandegöra att vi lever livet även under våra arbetstimmar men också vad vi lägger i innebörden  att leva  på arbetsplatsen. Inte nödvändigtvis behöver det innebära samma sak.

Själv ser jag på mitt arbete som lite mer betydande än att det bara är någon slags förvaring där jag får min inkomst ifrån. P O Enquist har sagt det så bra, han sa:  En dag ska vi alla dö, men alla andra dagar ska vi leva .

Att arbeta har ett stort och mångbottnat värde men jag har även en inre kravbild och en inre motivation med egna mål kopplade till en önskan om personlig utveckling. Som så många andra blir jag tillfreds när jag får använda mina förmågor och när jag får utnyttja den kompetens jag besitter. Det krävs alltså mer därtill för att få till den där känslan av meningsfullhet.

Enligt forskare behövs, förutom det personliga engagemanget, också att man kan påverka sin arbetssituation, att de sociala yrkesrelationerna fungerar och att det finns ett lyhört och närvarande ledarskap samt tydliga spelregler och gemensamma mål.

Inom mitt gebit är detta, förutom vår goda kollegialitet, inte någon självklarhet och utvecklingsmöjligheterna är inga eller få.

Så är det säkert på fler håll. Att få  vården  att tillvarata oss, levandegöra om du så vill, vi som vill framåt och lite mer än att bara vara är en stor utmaning. Att inte göra någonting är slöseri och förspilld energi med den största resursen som finns.

Nu undrar jag: Hur är det med dig? Är du sedd och bekräftad?

Känner du att du lever?

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev